Någon sa mej en gång att en människa på många sätt liknar en lök. Den innersta kärnan som innehåller det viktigaste och sannaste döljs och skyddas av många lager av skal lagda på varandra i ett överlappande mönster. Alla är olika. En del har ett tunts sidenmatt ytterskal och sedan bara några tunna varv innan man når in till själva grodden medan andra har lagt på sig varv på varv med pappersprasslande ytterskal och sedan stora liksom uppsvullna innerskal ibland till och med med en massa luft emellan. Vad som finns innerst inne är det egentligen ingen som vet. Nära vänner kanske kan ana, ha en uppfattning men riktigt vet gör ingen.
Vad vet man om sin egen innersta kärna. Inte mycket alls. Oftast lever vi ändå i trygg förvissning om att den finns där och innehåller allt vi behöver för att kunna leva och växa. Riktigt olycklig är bara den som tvivlar. Den som misstänker att grodden helt enkelt inte finns där. Den som går och tror att löken bara har varv på varv och innerst inne är det tomt.
fredag 20 maj 2011
torsdag 19 maj 2011
Mer blad än blomma
Här kommer fortsättningen på bildkavalkaden.
Om någon kan upplysa mig om vilka blomster det är på bilderna så skulle jag bli mycket tacksam. Den stora frågan är om de gula är vanliga smörblommor eller något helt annat. Jag tycker de uppför sig alldeles för väluppfostrat för att vara vildblommor.
onsdag 18 maj 2011
lektion i näringslära
Det var ju kurs i helgen. Mycket att fundera på blev det som vanligt. Dessutom har ju skolan debatterats flitigt i aftonbladet i veckan. Det blir mycket skoltankar av alltihop. Efter helgens genomgång, som i mångt och mycket handlade om metodiska tips, insåg jag att det finns mycket som jag har gjort tidigare men som jag inte gör idag. Till exempel så planerar jag inte lektionerna längre.
Förr, för så där en tolv år sedan så hade jag alltid lektionsplaneringar med två - tre olika aktiviteter fler om det var en lång lektion. Planeringen kunde se ut så här:
1, genomgång ca 15 minuter
2, läsa och svara på frågor ca 20 minuter.
3, redovisa svaren ca 5 minuter
Eller så här:
1. Start grupparbete 10 minuter
2. gruppdiskussion ca 25 minuter
3. Tillverkning av plansch med gruppens åsikter ca 25 minuter
4. Placering av plansch i väggtidning ca 5 minuter
5. Läsning av väggtidning och helklassdiskussion. ca 15 minuter.
Naturligtvis hade lektionerna även då ett innehåll och det fanns en plan på vad man skulle lära sig. Jag tänkte bara på vilken möda man lade ner på att variera sig. Att stoffet skulle läras in på många olika sätt för att alla elever skulle hitta något som passade dem. Det var naturligtvis också viktigt att variera sig för att eleverna skulle hålla tempot uppe och inte somna till. Ofta hade jag planeringen i huvudet, någon gång ibland på en lapp. Den gick att ändra om det kom en intressant fråga men för det mesta höll man den ungefär. Grovt räknat tog varje 40 minuterslektion 40 minuter i förarbete (planering) och efterarbete (rättning) och all arbetstid som jag inte hade lektion så sysslade jag med detta. Vilket innebär att jag planerade och rättade 15-20 timmar i veckan.
Numera gör jag individuella utvecklingsplaner, åtgärdsprogram, målbeskrivningar, områdesplaneringar alltihop är skriftligt. Jag bokför vem som har gjort vad inom det arbetsområde vi håller på med. Håller koll på prov och omprov och nationella prov. Har motiverande samtal med elever som tappat orken. Rapporterar till föräldrar vad eleven har hunnit göra och inte har hunnit göra och rättar mängder med skriftligt material som eleverna producerar. Dessutom har jag många med diskussioner med mina kollegor. Men några vidare lektionsplaneringar gör jag inte längre för det hinns inte med. Numera räknar min arbetsgivare med att för och efterarbetet ska ta ca fem timmar i veckan.
Skolan har väl kanske blivit bättre av att vi har målformuleringar, IUP, terminsrapporter och omprov men frågan är om inte undervisningen har blivit sämre. Eller är det bara jag som inte hinner med ?
Förr, för så där en tolv år sedan så hade jag alltid lektionsplaneringar med två - tre olika aktiviteter fler om det var en lång lektion. Planeringen kunde se ut så här:
1, genomgång ca 15 minuter
2, läsa och svara på frågor ca 20 minuter.
3, redovisa svaren ca 5 minuter
Eller så här:
1. Start grupparbete 10 minuter
2. gruppdiskussion ca 25 minuter
3. Tillverkning av plansch med gruppens åsikter ca 25 minuter
4. Placering av plansch i väggtidning ca 5 minuter
5. Läsning av väggtidning och helklassdiskussion. ca 15 minuter.
Naturligtvis hade lektionerna även då ett innehåll och det fanns en plan på vad man skulle lära sig. Jag tänkte bara på vilken möda man lade ner på att variera sig. Att stoffet skulle läras in på många olika sätt för att alla elever skulle hitta något som passade dem. Det var naturligtvis också viktigt att variera sig för att eleverna skulle hålla tempot uppe och inte somna till. Ofta hade jag planeringen i huvudet, någon gång ibland på en lapp. Den gick att ändra om det kom en intressant fråga men för det mesta höll man den ungefär. Grovt räknat tog varje 40 minuterslektion 40 minuter i förarbete (planering) och efterarbete (rättning) och all arbetstid som jag inte hade lektion så sysslade jag med detta. Vilket innebär att jag planerade och rättade 15-20 timmar i veckan.
Numera gör jag individuella utvecklingsplaner, åtgärdsprogram, målbeskrivningar, områdesplaneringar alltihop är skriftligt. Jag bokför vem som har gjort vad inom det arbetsområde vi håller på med. Håller koll på prov och omprov och nationella prov. Har motiverande samtal med elever som tappat orken. Rapporterar till föräldrar vad eleven har hunnit göra och inte har hunnit göra och rättar mängder med skriftligt material som eleverna producerar. Dessutom har jag många med diskussioner med mina kollegor. Men några vidare lektionsplaneringar gör jag inte längre för det hinns inte med. Numera räknar min arbetsgivare med att för och efterarbetet ska ta ca fem timmar i veckan.
Skolan har väl kanske blivit bättre av att vi har målformuleringar, IUP, terminsrapporter och omprov men frågan är om inte undervisningen har blivit sämre. Eller är det bara jag som inte hinner med ?
blomning
Jag ville ha en lite blommigare blogg så här till våren men mina datakunskaper räckte bara till en liten grodd :(
Får väl blomma lite här då.
Får väl blomma lite här då.
Inte nu igen....
Jaha, så var det dags igen. Nog är det väl typiskt att så snart det börjar våras så börjar det gro ett litet vilsefrö inom mej och ett, tu tre har det vuxit färdigt och börjar blomma.
Förra onsdagen hade jag några timmar på mej och drog iväg på ett löppass som skulle få ta lite längre tid än vanligt. Det är ju väldigt trist att bara springa efter vägen så jag svängde upp i skogen. Känner till den stigen ganska väl tycker jag eftersom det är nedre delen av Kälagåtte. Jag vet ju att från det här hållet är det väldigt uppför, lerigt och tungsprunget var det också.
- Kul, tänkte jag, läge för en riktig genomkörare.
Uppför och uppför och ännu mera uppför. Sedan kom jag fram till skogsbilvägen som jag visste korsar stigen efter ett par kilometer. Jag tänkte ta den ner till vägen som går mellan Ragunda och Hammarstrand. Tänkte och trodde att skogsbilvägen skulle sluta vid vägkanten en 3-4 kilometer från Hammarstrand. Så jag Svängde vänster.
- Oj, vad lätt det gick. Hård och vältrampad vägbana och lite utför.
Men efter bara ett hundratal meter så började uppförsresan igen. Vägen svängde iväg uppför ett berg och nu var det riktigt tungt. Riktningen började kännas fel också. Efter ytterligare några kilometer rakt uppför tog vägen helt enkelt och smalnade av till två traktorspår. Det var bara att vända och nu hade jag inte särskilt mycket tid på mej alls. Fick försöka stå på lite fast benen kändes som sjunktimmer ungefär. Då inträffade det där som ibland händer i mardrömmarna. Det känndes som jag sprang allt jag kunde utan att röra mej ur fläcken och det är precis lika otäckt i verkligheten som i drömmen, kan jag tala om.
Det var en oändlig väg genom Kånkback innan jag var hemma. Ont i hela kroppen hade jag och på natten gick det inte sova för det kröp och kliade inuti benen. Det var väl alla muskelfibrerna som försökte hitta igen varandra igen.
Vägen, då ? Jo, jag skulle ju naturligtvis ha svängt höger när jag nådde skogsbilvägen. Då hade jag kommit ner på Visanvägen tämligen enkelt och smärtfritt och därifrån ha haft tre, fyra kilometer hem, så den svängen tar jag väl nästa gång.
Förra onsdagen hade jag några timmar på mej och drog iväg på ett löppass som skulle få ta lite längre tid än vanligt. Det är ju väldigt trist att bara springa efter vägen så jag svängde upp i skogen. Känner till den stigen ganska väl tycker jag eftersom det är nedre delen av Kälagåtte. Jag vet ju att från det här hållet är det väldigt uppför, lerigt och tungsprunget var det också.
- Kul, tänkte jag, läge för en riktig genomkörare.
Uppför och uppför och ännu mera uppför. Sedan kom jag fram till skogsbilvägen som jag visste korsar stigen efter ett par kilometer. Jag tänkte ta den ner till vägen som går mellan Ragunda och Hammarstrand. Tänkte och trodde att skogsbilvägen skulle sluta vid vägkanten en 3-4 kilometer från Hammarstrand. Så jag Svängde vänster.
- Oj, vad lätt det gick. Hård och vältrampad vägbana och lite utför.
Men efter bara ett hundratal meter så började uppförsresan igen. Vägen svängde iväg uppför ett berg och nu var det riktigt tungt. Riktningen började kännas fel också. Efter ytterligare några kilometer rakt uppför tog vägen helt enkelt och smalnade av till två traktorspår. Det var bara att vända och nu hade jag inte särskilt mycket tid på mej alls. Fick försöka stå på lite fast benen kändes som sjunktimmer ungefär. Då inträffade det där som ibland händer i mardrömmarna. Det känndes som jag sprang allt jag kunde utan att röra mej ur fläcken och det är precis lika otäckt i verkligheten som i drömmen, kan jag tala om.
Det var en oändlig väg genom Kånkback innan jag var hemma. Ont i hela kroppen hade jag och på natten gick det inte sova för det kröp och kliade inuti benen. Det var väl alla muskelfibrerna som försökte hitta igen varandra igen.
Vägen, då ? Jo, jag skulle ju naturligtvis ha svängt höger när jag nådde skogsbilvägen. Då hade jag kommit ner på Visanvägen tämligen enkelt och smärtfritt och därifrån ha haft tre, fyra kilometer hem, så den svängen tar jag väl nästa gång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)