lördag 1 januari 2011

31/12 2011

Jag vaknar och det är nyårsaftons morgon.I dag blir det fullt hus. Alla barnen kommer hem, några har med sig sina flickvänner eller pojkvänner och så kommer lilla barnbarnet också. Funderar ett varv kring matplanering och hur det var vi hade tänkt med sovplatser. Nog för att det är gott om plats men tio personer kräver ändå att man släpar upp en och annan extrasäng ur källaren.

Jag borde väl egentligen stiga upp och börja på men sängvärmen är så skön. kryper nära intill mannen som sover vid min sida. Kanske borde väcka honom men han sover så gott så jag väntar med det också. Tankarna vandrar. Nu har vi fått bo tillsammans i ett år. Eller om man ska vara noga 357 dagar. Makar mej ännu närmare, flyttar upp huvudet på hans axel och lägger handen mot hans kind. Det är klart att det har varit lite krångligt ibland. Det är inte alldeles enkelt att slå ihop två familjer med barn i olika åldrar och med olika vanor ändå kan jag inte minnas en enda dag då det inte har varit roligt. Tänker på hur bra allt har flutit på med fixandet i huset och trädgården. Hur trivsamt och lugnt det känns fast det finns att göra hela tiden. Det är väl som han brukar säga:
- Hjälps man åt så går det lätt.

Tankarna flyter vidare till barnen som troligen håller på packa in sig i bilar, tåg och bussar just nu. Vädret verkar bra så det ska nog gå fint med resorna. Nog är det ju lite trist att alla utom de två yngsta ska bo så långt borta men de trivs och verkar ha hittat rätt med sina jobb och utbildningar och det är ju huvudsaken.

Lurar lite på boken som jag trodde skulle vara klar redan för två år sedan. Den töjer sej och hittar sina egna stickspår hela tiden. Just nu tror jag att den kommer att bli tre böcker. Den första delen börjar kännas ganska klar. Jag undrar om jag ska skicka den till några förlag innan jag gör något mer. Det skulle vara kul att höra vad de säger. Om ingen vill ha den så kan jag fortsätta ändå och vill någon ha den så kan jag kanske jobba lite mindre och göra klart de andra två delarna på bara något år. Det är väl samma sak där som med reparationerna på huset. En sak i taget och ingen brådska.

onsdag 29 december 2010

Dagens visa

Dagens fråga är:
- Hur skriver man tid ?

I en sån här liten blogg slipper man ju det problemet. Det är en liten tankevurpa hit och en liten tankebubbla dit. Tiden som kraft i en människas liv behöver man inte alls bry sig om. Sammanhang och förändringar får väl läsaren sno ihop själv om nu han eller hon råkar vara intresserad av sånt. Om man nu skriver något långt och sammanhängande så går det ju inte direkt att resonera på det viset. Då bör man nog ge läsaren en känsla av att tiden går. Av att rätt lång tid går. Och hur visar man växande och förändring som sträcker sig över lång tid ?

Tycker det jag skriver blir platt rent tidsmässigt. Det känns som om allt händer samtidigt. Hur gör man för att lugna ner texten och ge läsaren känlan av att det har gått många år. Inte bara genom en direkt markering av tex ålder utan en faktiskt känsla av att det går många långa vintrar och det sker också mycket långsamma förändringar. Man kan ju inte gärna skriva om varenda jäkla dag heller. Då blir det nog dödstrist alltihop.

Någon gång, när jag har vunnit en miljon eller gått i pension, ska jag ägna mig åt att lösa det problemet. Just nu ska jag ägna mig åt att koka kaffe.

tisdag 28 december 2010

Barnens hus

Någonstans inom oss bor ett litet barn med stora blanka ögon.
Inom dej och inom mej. Hur vuxna vi än verkar vara när vi diskuterar kardanaxlar och bolåneräntor så finns barnet där i nån liten vrå av själen.
- Lämna mej inte ensam, gnäller barnet.
- Ta hand om mej, jag är liten och rädd, säger det.

En del människor tror att de måste dräpa sitt inre barn. De bankar och slår på det. Skrämmer det och skriker åt det att hålla tyst. De tror att de ska känna sej lugna och trygga bara barnet blir tyst men ångesten växer i tystnaden. Den kryper runt i kroppen och bränner i själen medan det lilla barnet gömmer sej i mörkret och kvider av skräck och smärta.

söndag 26 december 2010

Exponerad

Någongång under min högstadietid var jag med i mörkrummet som fanns på Backe centralskola. I ett stort kar med framkallningsvätska låg en hel massa bilder. De flöt om varandra. Rätt som det var framträdde någon del av en bild mycket tydligt i den röda lampans sken sedan sjönk den ner och en annan gled upp medan den som framkallade bilden sakta rörde i vätskan.

Precis så fungerar mitt minne. En bild flyter upp, knivskarp in i minsta detalj, för att sedan sakta sjunka undan in i glömskan igen. Det som finns runtomkring den bilden är höljt i dunkel, sammanhang, tid, plats och sånt är inte alls med. Inte kan jag viljemässigt styra vilka bilder som ska komma heller. De bara dyker upp.

Det finns en bild på min näthinna nu. Det är en stentrappa i granit som hör till ett tegelgult skolhus. Det är Bodums skola i Rossön. Den känner jag igen. Det är kallt för på trappstegen glimmar frosten. Mot järnräcket står en pojke lutad. Han är kanske fjorton år och mycket mager, svarta smala jeans och ett tungt bälte fullt med nitar.en blå jeansjacka utan ärmar. Hans armar är mýcket smala. Med huvudet vilande mot hans bröstkorg står en flicka med långt blont hår. Hon har pinsmala ben i svarta stuprörsjeans och en alldeles för stor skinnjacka. Pojken har stuckit ner händerna i bakfickorna på hennes jeans och håller armarna runt hennes rygg.

Det är en bild av total stillhet. Två frusna barn som försöker värma varandra det är så vackert och rörande att jag önskar att jag kunde visa er den.