En promenad i parken

Om man följer Memory lane i nordlig riktning kommer man fram till en liten lummig park med några bänkar och en springbrunn. Parken är så liten att den egentligen inte har något namn men de som bor i kvarteret kallar den för Memory park.

I den här lilla trevliga parken är det muskframträdanden varje helg.De är av väldigt varierande slag. Ibland sitter Kim Larssen lite halvpackad på en bänk klockan fyra en lördagmorgon och sjunger this is my life. Andra gånger träffar man på nationalteatern eller Magnus Uggla som bär på ett varningsmärke. Blåa försommarkvällar då livet känns ungt och skört sitter Ted Gärdestad under ett träd och spelar gitarr.Och en gång såg jag John Denver sitta i en stor ek och plinka på sticket till country road. På höstkvällarna riggar de ibland upp färgglada lyktor och strålkastare i parken och sen drar hela det festliga schlagerföljet in med ABBA i spetsen.

Går man längst in i parken träffar man på min mamma och pappa. De sitter i vår blå finrumssoffa under en hängbjörk. Pappa har gitarren med sej och de sjunger " så tag emot en utsträckt hand, och gå med mej längst samma strand".... Banks of Ohio heter den. Och sen sjunger mamma den där oerhört sorgliga sången "hör hur dalens klockor ringa" om nån som körde ihjäl sig, gamle svarten får förstås vara med på ett hörn han också. Och när mamma går för att sätta på kaffepannan så blir det Owe Törnqvist för hela slanten.

Ännu längre in,nästan dold under träden, står en svart amazon med röd galonklädsel . De små vädringsrutorna är öppna och kylaren är alltid vänd mot havet.Mormor sitter i baksätet med rutig bilpläd och alla sina kakburkar. Hon sjunger "drinkarflickans klagan" och "till fängelset går jag så sakta" . Jag gråter fortfarande varje gång jag hör den sången.

Länge,länge vandrar jag i parken och lyssnar till toner som klingade ut för många år sedan.

Ja, vad säger ni som läser- Vad spelas i er del av Memory park

När jag tänker tillbaka på min barndom...

Det är aldrig för sent att skaffa sej en lycklig barndom, var det någon djupsinnig individ som sa.

Det ligger något i det. Allting kan omvärderas och omdefinieras. Jag har rätt länge försökt leva efter det där mottot att verkligheten blir till utifrån hur man tänker kring den. Alltså kan man välja att tänka glada tankar kring det som händer och så kan man välja att minnas det som var bra. Och så blir man vips en nöjd person med mungiporna uppåt. Glaset är halvfullt inte halvtomt. Basta ! Så har jag skuttat omkring genom livet som en annan Pollyanna i en evig "baravaragladlek".

Fast så här efteråt är det lätt att inse att den där typen av positivt tänkande egentligen inte är så nyttigt. Att aktivt gå och blunda för delar av sin historia tar hårt på krafterna. Dessutom är det ju min historia som har gjort mej till den jag är. Förfalskar jag mina minnen så blir jag kanske en förfalskning hela jag.

Har alltså kommit överens med mej själv om följande: Allt får finnas. Både de glada minnena och de jobbiga. Alla känslor är rätt och får finnas. Och plötsligt på något sätt blev det så att när jag slutade anstränga mej så hårt för att vara glad så blev jag faktiskt det.

Noröstra mongoliet 34

Två av krigarna kom ledande unge hövdingens häst. Den svarta hingsten med vita strumpor. Eller egentligen hängde de under hästen.Han gick på bakbenen med ögonvitorna vilt rullande. Han tänkte inte acceptera att hans rätta ryttare var död. Han slog vilt med framhovarna för att bli fri och hans näsborrar lyste eldröda.

Plötsligt lösgjorde sej något dimmigt och grått från unge hövdingens kropp. Det grå kom flytande genom luften och upp på hästryggen. Där tog det form. Det var unge hövdingen som satt till häst igen. Jag ville ropa och tala om för människorna att han var levande igen men han såg på mej och satte fingret för munnen. Hästen var alldeles lugn och stilla. Han föll in i begravningståget bakom unge hövdingens bår.

Vid västra delen av plattån var en stor grund grop grävd och en massa stenar i olika storlekar låg runt omkring den. Vid hitre änden av gropen som skulle bli en grav låg unge hövdingens alla vapen. Gropen var stor. Alla Människorna samlades runt den och Gulun ställde sej längst bort vid gropens andra ände. Jag kände att någon stod bakom mej. Jag var så säker på att det var den vindögde pojken att jag inte ens vände mej om.
- Stå alldeles stilla så ska jag berätta vad du ska göra, viskade unge hövdingen i mitt öra.
Jag vågade inte röra mej. Mitt hjärta bultade och jag blev alldeles torr i munnen.
- Du ska rädda min häst, fortsatte han lågt, nästan nynnande. Du ska smyga dej fram när Gulun tar fram dolken och kasta dej upp på hästryggen och rida hästen rakt upp i bergen. Du ska inte vara rädd. Jag sitter bakom dej och ser till att allt går bra.
- Nej, kraxade jag, jag vill inte. Jag vill inte rida din häst. Jag vill bara var en liten flicka och ingen krigare.
- Jag kan inte låta dem döda hästen. Aio, du är den enda som kan hjälpa mej, du är den enda som kan se mej och höra mej. Snälla du, låt inte Gulun skära huvudet av honom med den böjda dolken. Jag tar med mej en annan häst in i dödens land. Rädda honom åt mej Aio.
Det sista var bara en viskning i vinden och jag kände hur han lämnade mej. Han gick ner mot hästflocken och valde ut ett brunt sto med svart kort man.Han ledde henne med sej upp mot den änden av graven där Gulun stog och sjöng. Hon höll upp den böjda dolken så den lyste i eftermiddagssolen.