Rimgalning

Sorgen är för evigt
saknaden är lång
det lär inte hjälpa
att gnola på en sång

Tunnare än dimma
klarare än glas
allas hjärtan brister
när drömmar går i kras.


Himlens alla stjärnor
jordens alla bloss
lyste och brann
just precis för oss.

Tunnare än dimma
klarare än glas
allas hjärtan brister
när drömmar går i kras.

Livet rullar vidare
tiden bara går
ärrväv bildas sakta
över våra sår

Tunnare än dimma
klarare än glas
allas hjärtan brister
när drömmar går i kras.

Undrar

Det händer ju att man blir fundersam över sig själv. Ta bara i söndags. Då hittade jag igen två knippor borttappade nycklar genom att helt enkelt komma ihåg var de blev undanlagda. Sedan fann jag ett texthäfte precis när jag skulle ha det och en ritning som var undanlagd. Mycket underligt alltihop. Nog brukar jag ju kunna hitta ett och annat men sällan det jag ska ha när jag ska ha det.

Sedan på måndagens personalmöte förvånar jag mej själv med att föreslå att vi ska tagga upp matsalsvaktandet och dessutom kom jag ihåg att jag skulle vakta matsalen på tisdagen.

Idag har jag koll på klipptid, skidor till dagis och kläder som ska in till stan. Nycklarna är med till jobbet nästan varje dag helt utan ansträngning. Och mina elevers uppsatser ligger i en snygg hög och ingen har kommit bort.

Jag ser på mej själv och är förvånad. Var kom det här ifrån ? Jag har ibland lite svårt att känna igen mej själv. Inget sammanbrott i sikte, ingen jagad känsla som snor runt i magen, ingenting som redan är alldeles för sent. Det är underligt men skönt och vilsamt. Plötsligt finns det energi till att göra annat än att försöka behärska kaos.

Om det nu skulle bli så att jag plötsligt skulle börja skriva en massa scheman och listor eller börja knata omkring och blåsa i visselpipa vill jag dock att ni snarast får in mej på någon typ av undersökning för då är det fara å färde.

My sweet Mary

Det där med att önska sej har liksom klingat av med tiden på något sätt men jag minns hur glödande jag kunde önska när jag var barn. Alldeles särskilt minns jag när jag önskade mej min första cykel. Den var så oerhört fin. Den var röd och hade ett rött handtag på ena sidan och ett grönt på den andra. Jag tittade på den i skyltfönstret varenda dag. Och jag tittade på alla de stora barnen som cyklade omkring fort, fort med vinden i håret. Hade jag bara den där röda cykeln så skulle jag vara precis som dem. Lika fri och slippa vara ett småbarn som gick och höll mamma i handen.

Mamma och pappa hade lovat att jag skulle få cykeln om jag sparade ihop pengar själv också. Och jag sparade och sparade. Inget lördagsgodis alls blev det på flera veckor och det var nästan plågsamt. Till slut kom den stora dagen. Cykelköpardagen. Min födelsedag. Äntligen skulle jag också få cykla runt, runt och känna fartvinden.
Cykeln var helt underbart blank och fin. Jag skyndade mej allt jag kunde. Så fort vi kom hem och den var urlastad så slängde jag mej upp för att cykla iväg. Men cykeln föll omkull. Mamma och pappa tyckte att någon av dem skulle gå bakom och hålla i pakethållaren. Det tyckte inte jag. Hålla i ! Då var ju allt förstört. Ingen fart och ingen frihet.

Jag minns att jag vägrade cykla mer den dagen. Troligen tog jag igen det någon annan dag för jag har ett klart minne av att jag i slutet på sommaren cyklade runt runt på gångvägarna medan jag skrålade på det årets stora sommarplåga "jag tror, jag tror på sommaren". Friheten och fartvinden var berusande och jag var helt igenom lycklig.

Cykeln blev min trogna springare. En vän i vått och torrt. Hon hette Mary och sorgen var stor den dagen hon mötte döden under bildäcken för att jag hade lämnat henne liggande på garageinfarten.