Första maj

Första maj, första maj
varje sliten kavaj
blir en mantel av strålande ljus.
Varje trött proletär
lämnar mödornas här
och går stärkt ut i vårvindens brus.

Kommer ni ihåg den gamla kampsången? Jaså, inte det. Det känns länge sen det gör det men jag har kunnat dem allihop och jag har sjungit dem också. Det var på den tiden jag var ung och trodde på människornas vilja att bygga en rättvisare värld byggd på något annat än pengar och konsumtion. Nu står man här och tycker det är ett fynd när Gina Tricot säljer tröjor för 49,90. Inte tänker jag då på proletärerna i alla länder fast det inte är särskilt svårt att räkna ut att de som har stått för jobbet med de där tröjorna både har taskigt betalt och usel arbetsmiljö. Kanske skulle jag må bättre av att blåsa dammet av mina ungdomsideal än av att köpa tröjor för 49.90. Troligen men jag hittar inte orken riktigt.

liten underbar

Liten underbar snusning
ur liten underbars mun
när jag ser henne somna
en liten underbar stund.

Mot kuddens randning
en rund liten kind
en varm pust av andning
så lätt som en vind

Drar sakta med handen
i litet underbars hår
ser små, små fötter
och runda små tår

Har lånat av livet
en liten underbar stund
att vila i värmen
i liten underbars rum

Har inget att önska
och inget jag vill
när liten underbar vilar
så tryggt här intill

Nordöstra Mongoliet 40

Och jag visste exakt vad det betydde, det han sjöng om. Jag hade vetat det länge, att jag var den som skulle följa efter Gulun. Det var jag som skulle ha de broderade kläderna och den höga hårprydnaden den dag hon inte orkade längre. Min uppgift var att följa Människornas själar till dödsrikets portar. Min uppgift var att vara den som såg själar och renar och fiender. Jag hade länge övat mej i seendets konst. Jag hade tränat på att bära den tunga hårprydnaden.Jag kunde alla sångerna till de varghövdade. Jag kunde allt lika bra som Gulun. Ja, många saker kunde jag bättre och ändå blev jag plötsligt rädd.

Botaren hade alltid varit min fiende. Varför var han här ? Vad hade han med det hela att göra ? Jag ville att min Gulun skulle förklara allt och ta bort rädslan med sin mjuka röst och sina varma händer. Jag ville att hon skulle se på mej med sina trötta ögon. I stället stirrade hon in i elden och överlät allt åt Botaren. Hon satt böjd som om det låg en stor sten på hennes axlar. Hennes mun rörde sej men det kom inga ljud.

Botaren fortsatte sjunga. Samma sång om och om igen. Lite högre för varje gång. Hans röst skar i mina öron och jag anade att hela stammen hade samlats utanför vår geer. Efter ett tag började trumman dunka takten till Botarens alltmer ylande sång och jag såg en stor eld flamma upp utanför geerens öppna dörr. Botaren försvann sjungande ut till elden. Fler stämmor stämde in i ylandet och fler trummor. Inne kändes det plötsligt väldigt tyst. Äntigen lyfte Gulun sitt gråa huvud och såg på mej:
- Ah eile Aio, sa hon och det var första gången på många år som hon kallade mej lilla vackra Aio. Ah eile Aio, det är dags för oss att skiljas åt. Du ska gå nu för att göra ditt stora eldprov. Du ska gå din väg för att bli den du var ämnad att vara. När du kommer tillbaka får du dina tatueringar av Botaren och din första uppgift blir att följa min själ till dödsrikets port.