När jag ser på hur barna...

växer upp och står i....
Och det gör man ju. Ser på alltså, och konstaterar att mycket är sig likt. Man har sett det, varit där. Exakt lika fast för 45 eller 25 år sedan. Annat är oerhört nytt och annorlunda.

Speglandet är till exempel välbekant. Halvtimmeslånga närstudier framför badrumsspegeln, där man kunde försjunka i alla ansiktets detaljer och sedan snabbkollen i hallspegeln. En snabb vridning av kroppen för att se så mycket som möjligt av baksidan också. Jag har gjort exakt likadant. Jag minns det. Men så kommer skillnaden.

Där framför hallspegeln, en nanosekund innan det är dags att lämna den för att gå till skolan, hörs ett klick. Jo, om man är tonåring idag tar man kort på sig själv i alla möjliga lägen. Tänk dej om vi som är födda på -60-talet hade tagit våra Kodac instamatic och knäppt en hel hög med kort på oss själva. Vi hade blivit utskrattade. Ja, i alla fall om vi hade försökt att visa dem för någon. Man hade nog både fått heta egenkär och mallig idiot. Enda gången det var helt okej att ta kort på sig själv var om man lyckades hitta en fotoautomat. Då gick det av någon anledning bra.

Om man är tonårstjej idag det helt normalt att ta en hel massa kort på sig själv i olika kläder och mycket skiftande poser och sedan visa dem för hela världen. Ingen säger egenkär eller mallig idiot utan folk kommenterar vänligt " vad snyggt ".

Vad säger den här förändringen? Är dagens tonåringar mer utseendefixerade än vi var, eller är det helt enkelt en fråga om teknisk utveckling eller handlar det om att tonåringar idag faktiskt är rätt nöjda med sig själva ?

Jag har ingen aning. Det enda jag kan konstatera är att hela hanteringen känns mycket främmande.

Det började med ett litet gung i ena höften
strax efter att jag hade fyllt förtifem.

- Jädrar, nu ryker höftleden tänkte jag,
som alltid har satt en ära i att marschera
rakt fram, utan krumbukter.

Så småningom fortsatte gungningen över mot andra höften,
och blev till ett litet svaj i steget.

En morgon när jag vaknade
kände jag en rytm som låg och slog
lite calypsoaktigt strax under revbenskanten

Efter ett tag blev jag varse att
den ackompanjerade en melodi som
nynnar lågt längst in i maggropen

Ibland om eftermiddagarna blir jag sittande
och lyssnar innåt till rytmen och melodin.

Vad vill de egentligen, undrar jag.
Vill de bli fria och
ge sig ut i världen.
Eller vill de fortsätta att vara hemliga
så att de nästan, bara nästan
får mig att dansa.