God jul ?

Egentligen är julen godast i förväg. Eller så är det bara jag som tycker att den som väntar på något gott genast ska sluta med det.

Redan i november är det trevligt att värma sej med lite glögg. Lagom till lucia har man tröttnat på det sötslisket. Den absolut bästa knäcken är den där lilla ljumma kulan som man gör av lite knäcksmet droppad i vatten för att se om den har kokat tillräckligt länge. Det har den inte så efter en stund måste man prova igen och smaka på lite mer söt och rinnig smet. Själva knäcken är ju oftast ganska trist när man väl tar den ur frysen på julafton.

Jansson är ett kapitel för sig. När den står i ugnen är den fantastisk. Brun och fin och ljuvligt ansjovisdoftande. Man kan riktigt känna den perfekta sältan och krämigheten. När den väl ska ätas är den alltid för torr eller för blöt eller för salt eller så smakar den ingenting. Nej, en bra jansson är lika sällsynt i mitt hem som ett spa i öknen.

Fast skinka kan jag koka. Och grilljera. Sent på kvällen före julafton är skinkan nykokt och nyss grilljerad. Den första provsmakningsskivan landar på en tunnbrödbit. Lite ljummen och helt underbar.Lite Jonnys senap och ett glas mjölk. Julen blir inte godare än så.

Inte så där superpedagogiskt..

Nä, inte är man sådär superpedagogisk alla gånger. Satt och spelade finns i sjön med lilla E. Jag begärde att få alla hennes nior.
- Hur ser en nia ut, undrade hon,
- Som en sexa fast upp och ner...
Det blev tyst en stund medan hon tittade på alla sina kort.
- Finns i sjön, sa hon sedan, för jag har inga kort som är upp och ner.

Där ingen kunde tro....

Man missar mycket när man ska slåss och brottas med en tjurig treåring nästan på heltid och dessutom ska hjälppacka åt dessa tonåringar som verkar vara på flytt eller på resa nästan för jämnan. Man missar tex att se på tv. Oftast gör det inget alls eftersom TV- programmen bara är ett bakgrundsbrus som jag somnar till. Men ibland är det ju bara att inse att jag missar saker av stort värde.

Häromdagen kom mannen i mitt liv hem med en bok från biblioteket. Den var helt ny och jättefin och den byggde på en TV-serie. Boken heter "Där ingen kunde tro att någon kunde bo". Den är full av ljuvliga bilder av höga berg och djupa fjordar. Texterna handlar om de människor som på trots mot alla naturens krafter bor på dessa berg vid dessa fjordar. Människor som njuter av tystnaden och som räknar in talltitor och tama ekorrar bland sina vänner. Människor som har valt sin egen livsstil och som är beredda att ta konsekvenserna av sina val utan gnäll. Det känns som själen blir lite renare bara av att se på bilderna. Ro och förnöjsamhet strålar ur texten samtidigt som naturen på dessa platser är ett stort och farligt äventyr.

Läste om en gård som låg så oländigt till att när någon dog där uppe så fick man fira ner kistan med rep. Var det dessutom vinter och halt så var det med fara för eget liv. Men nu behövs inte repen längre.Numera finns en väg som går bara några kilometer från gården, uppåt fjället till och den är alltid öppen. Utom om det är dåligt väder. Och det det är det ganska ofta.

Står du inför problemet att du ska köpa en riktigt fin julklapp till någon som har allt, köp då denna helt otroliga bok. Om du vill låna den på biblioteket så får du vänta ett bra tag för jag tänker titta på varenda bild minst hundra gånger till.