Gör man det ? Jag har definitivt inte gjort det. Visst har jag sagt att jag gillar att resa men det jag egentligen har menat är ju att jag gillar att komma fram. Det är i allt väsentligt en annan sak. Själva resandet har jag sett som både krångligt och nervöst. Man har en massa grejor och tider och jox att hålla reda på och är livrädd för att tappa nåt eller glömma nåt eller för att kliva på fel tåg eller för att kliva av båten på fel ställe.
Fast det håller nog också på att förändras. Inser så sakta att det mesta ordnar sej. Kommer man bort så hittar man ju oftast igen sej. Tappar man något så kommer det tillrätta, eller inte. Börjar så sakta se tjusningen i att vara i rörelse att inte alltid vara så säker på när eller till vad man
kommer fram.
En annan fin fråga är ju hur man vet när man är framme. Är det när man inte kommer längre utan att köpa ny biljett ?
torsdag 7 januari 2010
Nordöstra Mongoliet 30b
Jag stod bland de andra barnen och såg krigarföljet dra iväg med Gulun i spetsen. Det såg ståtligt ut. Gulun på en stor svart hingst i sina svarta kläder. Efter henne red två led med tolv krigare i varje. Alla Människor hade gått ut för att bevittna avfärden. De gamla kvinnorna började sjunga en sång om alla stora segrar Människorna hade vunnit tidigare och om alla stora härar av krigare som brukade dra ut förr i tiden. Men krigarföljet försvann utom synhåll så snart de hade klättrat nerför den första branten. Kvinnorna tystnade och vi barn vi drog iväg uppför backen md de hästar som var kvar och lekte krig.
När det blev kväll och matdags följde jag med gamle hövdigens yngsta dottter till deras geer. Det var konstigt att komma in där. Det var fullt av folk och alla pratade och skrattade. Kvinnorna kivades om hur maten skulle lagas och småbarnen kinkade och skrek. Jag var ju van att kvällarna var tysta och lugna, Jag visste inte vem jag skulle titta på. Alla ställde frågor till mej men ingen väntade på svaret. Jag kände mej mer och mer olycklig och trött och hungrig. Gulun hade sagt åt mej att vara artig men jag visste inte riktigt hur man skulle göra.
Till slut var maten klar och gamle hövdingen fick sin skål med soppa och sedan blev jag bjuden att sita vid elden och äta med honom. Det var så gott och äntligen blev det tyst och lugnt. Den gamle såg på mej med sina skarpa kloka ögon men han sa inget och det var bra. Efter maten var jag så oerhört trött att jag bara tippade baklänges mot fällarna och somnade.
Jag vaknade mitt i natten och visste inte var jag var. Mörkret var fullt av ljud. Snarkningar, mummel, någon som pratar i sömnen. Många människor i en mumlande, snusande kör. Luften kändes kvav och däven.Det gick nästan inte andas. Jag tog mej försiktigt fram till geerens dörr.Ute var det stjärnklart och daggfriskt. Den första morgonrodaden syntes i öster som en smal strimma av brons på den djupblå himlen.
Jag drack vatten ur dammen och sedan satt jag och såg på stjärnorna som blinkade mot mej från vattenytan. Jag längtade efter Gulun. Jag ville att hon skulle komma och lägga handen på mitt huvud. Sakta framträdde ryttarföljet under stjärnorna i dammens yta. De var på väg över slätten med Gulun i spetsen. De hade nog ridit flera timmar redan.Gulun såg trött ut fast hon försökte att hålla ryggen rak. Jag kände hennes trötthet som var mycket mer än längtan efter sömn.
Jag borde hjälpa henne. Snart, mycket snart måste jag vara redo att ta över Guluns arbete. Det fanns så mycket jag måste lära mej. Alla sånger för olika tillfällen och att se bortom seendet så jag kunde hjälpa jägarna och att rida så bra att jag kunde rida i spetsen för krigarna i de farliga striderna.
Jag sände min tanke till Gulun där hon red över slätten långt borta:
- Var inte ledsen. Jag ska snart hjälpa dej.
När det blev kväll och matdags följde jag med gamle hövdigens yngsta dottter till deras geer. Det var konstigt att komma in där. Det var fullt av folk och alla pratade och skrattade. Kvinnorna kivades om hur maten skulle lagas och småbarnen kinkade och skrek. Jag var ju van att kvällarna var tysta och lugna, Jag visste inte vem jag skulle titta på. Alla ställde frågor till mej men ingen väntade på svaret. Jag kände mej mer och mer olycklig och trött och hungrig. Gulun hade sagt åt mej att vara artig men jag visste inte riktigt hur man skulle göra.
Till slut var maten klar och gamle hövdingen fick sin skål med soppa och sedan blev jag bjuden att sita vid elden och äta med honom. Det var så gott och äntligen blev det tyst och lugnt. Den gamle såg på mej med sina skarpa kloka ögon men han sa inget och det var bra. Efter maten var jag så oerhört trött att jag bara tippade baklänges mot fällarna och somnade.
Jag vaknade mitt i natten och visste inte var jag var. Mörkret var fullt av ljud. Snarkningar, mummel, någon som pratar i sömnen. Många människor i en mumlande, snusande kör. Luften kändes kvav och däven.Det gick nästan inte andas. Jag tog mej försiktigt fram till geerens dörr.Ute var det stjärnklart och daggfriskt. Den första morgonrodaden syntes i öster som en smal strimma av brons på den djupblå himlen.
Jag drack vatten ur dammen och sedan satt jag och såg på stjärnorna som blinkade mot mej från vattenytan. Jag längtade efter Gulun. Jag ville att hon skulle komma och lägga handen på mitt huvud. Sakta framträdde ryttarföljet under stjärnorna i dammens yta. De var på väg över slätten med Gulun i spetsen. De hade nog ridit flera timmar redan.Gulun såg trött ut fast hon försökte att hålla ryggen rak. Jag kände hennes trötthet som var mycket mer än längtan efter sömn.
Jag borde hjälpa henne. Snart, mycket snart måste jag vara redo att ta över Guluns arbete. Det fanns så mycket jag måste lära mej. Alla sånger för olika tillfällen och att se bortom seendet så jag kunde hjälpa jägarna och att rida så bra att jag kunde rida i spetsen för krigarna i de farliga striderna.
Jag sände min tanke till Gulun där hon red över slätten långt borta:
- Var inte ledsen. Jag ska snart hjälpa dej.
måndag 4 januari 2010
Nordöstra mongoliet 29
Varje dag lekte jag med barnen. Vi badade, plockade blommor. Hjälpte kvinnorna att samla in rötter.Och vi red i kapp över de låga kullarna.
Den sommaren red jag Vindsnabba. Fölet gick ännu vid henns sida så vi var inte snabbast. Men jag satt stadigt på hennes rygg i alla typer av terräng. Ibland sicksackade vi oss genom snårskogar av små förkrympta björkar högre upp i bergen. Ibland red vi över högplattåer fulla av breda sprickor som vi måste hoppa över. Ibland kom den unge krigarhövdingen och var med. Han visade oss barn hur man kunde stå i ena stigbygeln och gömma sej bakom hästen i full galopp. Eller hur man kröp under hästens mage i fyrsprång eller hur man bytte häst i flykten.
Vi skrattade och övade och ganska ofta föll vi av och rullade runt runt i det mjuka gräset.
Om kvällarna gick vi hem. Hungriga och trötta. De andra barnen gick till sina mödrar och fäder, farbröder, tanter och kusiner. De bodde i stora geerer där det trängdes många Människor. Jag gick hem till Gulun. Åt mat och lyssnade sedan till hennes historier eller när hon sjöng långa, uråldriga sånger om strider och döda krigare.
En kväll sa Gulun:
- I morgon drar krigarna ut. Vi behöver får och hästar.
Jag tänkte inte så mycket på det. Tyckte väl inte att det rörde mej vad krigarna skulle göra.Men Gulun fortsatte:
- Du får bo hos gamle hövdingen ett par dagar. Kanske en vecka. Vindsnabba blir hemma med fölet så du får ta hand om henne. Jag rider unge hövdingens hingst till striden.
Då förstod jag att Gulun skulle lämna mej. Det kom någonting tjockt och tungt i halsen så jag reste mej och gick ut. Hela kvällen stod jag nere hos hästarna med armarna om Vindsnabbas hals och försökte få ordning på mina tankar. När mörkret kom krypande över kullarna mjukt och blått kom pojken för att se till fölet. Han hade med sej några rötter så Vindsnabba gick fram till honom och jag följde med.
- Är du här, sa han
- Gulun ger sej iväg från mej, svarade jag med tunn och ynklig röst.
- Äsch, hon kommer tillbaka om några dagar. Jag kanske kan få rida med krigarna snart. När jag har tränat med bågen och svärdet sex eller sju somrar till och blir tillräckligt bra. Du har tur du, för så snart du blir stor nog kommer du att få rida med ut i strid.
Skulle jag ut i strid när jag blev stor nog? Jag kunde plötsligt se mej själv där jag satt rak i ryggen på en snabb stark häst. I de svarta kläderna och med hårprydnadens färggranna band smällande i vinden. Många krigare red bakom mej och framför mej var slätten stor och vid. Jag drog häftigt efter andan och sprang hem.
Det fanns mycket jag hade velat fråga Gulun den kvällen men det blev liksom inget alls sagt. Gulun berättade den vanliga sagan om hur hon fann mej och sedan somnade hon. Jag låg vaken länge och lyssnade till ugglorna. Strider och segrar från Guluns gamla historier trängdes i mitt huvud ända tills jag somnade av utmattning.
Den sommaren red jag Vindsnabba. Fölet gick ännu vid henns sida så vi var inte snabbast. Men jag satt stadigt på hennes rygg i alla typer av terräng. Ibland sicksackade vi oss genom snårskogar av små förkrympta björkar högre upp i bergen. Ibland red vi över högplattåer fulla av breda sprickor som vi måste hoppa över. Ibland kom den unge krigarhövdingen och var med. Han visade oss barn hur man kunde stå i ena stigbygeln och gömma sej bakom hästen i full galopp. Eller hur man kröp under hästens mage i fyrsprång eller hur man bytte häst i flykten.
Vi skrattade och övade och ganska ofta föll vi av och rullade runt runt i det mjuka gräset.
Om kvällarna gick vi hem. Hungriga och trötta. De andra barnen gick till sina mödrar och fäder, farbröder, tanter och kusiner. De bodde i stora geerer där det trängdes många Människor. Jag gick hem till Gulun. Åt mat och lyssnade sedan till hennes historier eller när hon sjöng långa, uråldriga sånger om strider och döda krigare.
En kväll sa Gulun:
- I morgon drar krigarna ut. Vi behöver får och hästar.
Jag tänkte inte så mycket på det. Tyckte väl inte att det rörde mej vad krigarna skulle göra.Men Gulun fortsatte:
- Du får bo hos gamle hövdingen ett par dagar. Kanske en vecka. Vindsnabba blir hemma med fölet så du får ta hand om henne. Jag rider unge hövdingens hingst till striden.
Då förstod jag att Gulun skulle lämna mej. Det kom någonting tjockt och tungt i halsen så jag reste mej och gick ut. Hela kvällen stod jag nere hos hästarna med armarna om Vindsnabbas hals och försökte få ordning på mina tankar. När mörkret kom krypande över kullarna mjukt och blått kom pojken för att se till fölet. Han hade med sej några rötter så Vindsnabba gick fram till honom och jag följde med.
- Är du här, sa han
- Gulun ger sej iväg från mej, svarade jag med tunn och ynklig röst.
- Äsch, hon kommer tillbaka om några dagar. Jag kanske kan få rida med krigarna snart. När jag har tränat med bågen och svärdet sex eller sju somrar till och blir tillräckligt bra. Du har tur du, för så snart du blir stor nog kommer du att få rida med ut i strid.
Skulle jag ut i strid när jag blev stor nog? Jag kunde plötsligt se mej själv där jag satt rak i ryggen på en snabb stark häst. I de svarta kläderna och med hårprydnadens färggranna band smällande i vinden. Många krigare red bakom mej och framför mej var slätten stor och vid. Jag drog häftigt efter andan och sprang hem.
Det fanns mycket jag hade velat fråga Gulun den kvällen men det blev liksom inget alls sagt. Gulun berättade den vanliga sagan om hur hon fann mej och sedan somnade hon. Jag låg vaken länge och lyssnade till ugglorna. Strider och segrar från Guluns gamla historier trängdes i mitt huvud ända tills jag somnade av utmattning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)