Sub luna

Det är mycket tidig lördagmorgon och jag sitter på golvet i yngsta dotterns rum och skriver medan barnen sover. Lyfter jag blicken så ser jag månen som precis nu tittar fram mellan molnen.Får en känsla av att månen tittar på mej också. Fullmånen och månljuset har alltid haft en underlig inverkan på mej. Det har gjort mej rastlös och sömnlös men samtidigt skärpt och uppåt. Känslig för allt och inget.
Nu sitter jag här och försöker ta månen till hjälp för att försöka förstå allt som är obegripligt. Den rackarn vill inte komma med några svar utan gömmer sej bakom svarta molntrasor.

Gamla måne, du som har sett allt. Tala om hur jag ska kunna begripa att de här ungarna som jag har fött och följt genom livet ska kasta loss och lära sej stå på egna ben Förklara hur det går till att de plötsligt är främlingar som jag inte förstår mej på.Tala om hur jag ska våga lita på att de klarar av saker och ting utan att göra illa sej själva och andra.

Berätta för mej hur jag ska orka. Hur jag ska få ihop ala viktiga bitar i livet utan att brytas sönder av motstridiga krav.Hur jag ska kunna leva det liv som jag vill ha samtidigt som jag tar hänsyn till andra. Nä, han vill inte tala om någonting alls. Gömmer sej bakom ett tunt moln och blir grå istället för silvervit. Jag måste vänta en stund för den största och viktigaste frågan har jag inte ställt än.

Kom fram gamla måne och tala om för mej hur jag ska lyckas förstå att jag inte är ensam längre. Hur ska jag kunna begripa att det finns någon som är beredd att finnas vid min sida även när det är besvärligt och blåser snålt. Berätta för mej hur jag ska kunna ta emot det. Du vet ju gamla måne,att jag bara är van att vara ensam.

Men månen finner ett riktigt kraftigt moln att gömma sej bakom och av månskivan syns bara en suddig ljus fläck. Kanske månen tycker att det här är lyxproblem....

Nu kör vi...

Jag har skrivit årskrönikor och grejor så jag är redigt trött på 2009. Varför tjata om det. Det är väl lika bra att köra på och skriva om nästa år nu när man har ångan uppe. Eftersom 2009 började som ett riktigt sopår då ingenting gick särskilt bra och allt var trist men sen tog sej framöver hösten och vintern för att sluta som ett riktigt höjdarår så kan man ju dra vissa slutsatser om hur 2010 kommer att bli.

Bra, kort sagt. Här kommer vi att surfa på framgångarnas vågor s det står härliga till.

Året börjar med en vinst i en TV- frågesport. Kort däefter inser 15 åringen att hushållsarbete är roligt och stimulerande. Hon lär sej använda disktrasa samt disk- och tvättmaskin. Yngsta dottern trampar ur trotsåldern och 18åringen tar körkort hur lätt som helst.
Sonen får ett fast och välbetalt jobb där han trivs och det finns på en sån plats att han kan bo med sin familj även på vardagarna. Till Ragunda flyttar flera större företag och inflyttningen tar fart. Det byggs hus som aldrig förr ch kommunens ekonomi ligger på plus. På jobbet får vi köptvång istället för köpstopp.

Jag skriver klart Mongoliethistorien och förlagen står i kö för att ge ut den. Plötsligt kan jag försörja mej på boksigneringar och inläsing av ljudböcker. Får sitta en halvtimme hos Skavlan.Vaknar sedan en tidig vintermorgon och finner att jag har bra minne, inte är lättstressad och har blivit strukturerad och väorganiserad.
I kort sammandrag några händelser ur det fantastiska året 2010.
Hoppas det blir ett lika gott nytt år för er alla !

Nordöstra mongoliet 28B

De följande dagarna satt jag vid den lilla dammen. När jag gick dit om morgnarna var gräset vått av dagg under mina fötter. De små rosa blommorna var slutna som om de sov och inne vid klippväggen var skuggan sval och mörk.

Där satt jag och såg på mitt ansikte där nere i vattnet. När jag plaskade försvann det. Rörde jag försiktigt vid vattenytan förvrängdes ansiktet. Krusades i kanten. Jag såg himlen och molnen både ovanför mej och nedanför mej. Jag tänkte på det jag såg och det andra såg.Gulun såg renar som fanns långt borta och de dödas själar kunde hon se. Men hon såg inte fågeldemonerna. Det gjorde jag men inte de andra Mäniskorna. Hur skulle jag kunna veta vad andra kan se och inte. Molnen är ju lika perfekta i vattnet som på himlen.

Mina tankar gick runt, runt. Det kändes ensamt och tungt. Jag glömde att leka och sjunga.Min dockalåg slängd i gräset utaför geeren både dag och natt. När jag gick till Gulun för att äta på eftermiddagarna var gräset torrt igen och klippan alldeles varm av solljus.

Ibland såg jag pojken och fölet. Pojken såg friskare ut och förlusten av fölet sörjde jag inte alls.

En dag när jag satt där och tittade på bilderna i vattenytan kände jag i ryggen att någon stirrade på mej. Jag vände mej om och såg Botaren några meter ifrån mej. Han såg blek och sjuk ut. Hans ansikte vaerkade alldeles snett och en av de svarta fåglarna satt på hans axel.
- Vad har du här att göra, väste han, Du hör inte hemma här. Ge dej iväg dit där du hör hemma !

Det sista vrålade han högt och fågeln på hans axel skränade illvilligt. Jag satt som förstenad medan han vände sej om och gick. Tankarna rusade hit och dit i mitt huvud.JJag visste att han hade rätt. Jag hör inte hemma här. Det räckte att se på mitt ansikte i vattenytan. Det såg inta alls ut som Människornas.Mitt hår var rufsigt och brunt och deras var svartblankt och alldeles rakt. Mina ögon var runda och deras var smala svarta springor.Jag hör inte hemma här. Men var hör jag då hemma? Varför visste jag inte det.


Jag koncentrerade mej på början av Guluns berättelse. Jag tänkte på den kallla snöiga slätten där hon hittade mej bland renarna. Sedan försökte jag gå bakåt i tiden.Jag visste att det hade hänt något viktigt men det kom inga bilder alls. Jag försökte göra som Gulun sa att hon gjorde för att se bortom seendet. Jag andades sakta och djupt och kände hur jag sjök in mot min egen kärna. Efter en stund blev det lungt inom mej och tyst.

Då kom det stora mörkret och jag hörde ett underligt dovt, dunkande ljud. Mörkret flöt omkring mej. Sköljde emot mej. Ljudet blev högre och högre. Dunkade snabbare och snabbare. Sprängde i mina öron och skickade vågor av illamående genom min kropp.

Plötsligt hörde jag ljudet av skratt och ett våldsamt plaskande.Jag ryckte till och öppnade ögonen.Alla Människornas barn var vid dammens andra sida. De hade slängt av sej kläderna och hoppade och lekte i vattnet.Vattnet stänkte och glittrade i solen. Gamle hövdingens yngsta dotter ropade på mej:
- Aio, kom du också ! Aio kom och bada med oss.
Det lät så vackert.Kom och bada med oss, sa hon. Hon ville att jag skule vara med. Jag fick höra till.

Jag hoppade ur min kolt och tog ett skutt ut i den grunda dammen. Vattnet var iskallt men solen var varm. Jag skrattade och skrek när de andra stänkte vatten på mej. Jag var ett barn bland barn. Det var sommar och livet var härligt.

Om allt vi har är nu

Det var nån ståuppare med skånskt påbrå som brukade säga så här "oroa dej inte för framtiden, du kommer ändå aldrig fram ti´den.

Och det låter sej väl sägas. Men är ack så svårt att göra. Ögonblickligen när något händer så börjar i alla fall jag planera. Om man gör si och sedan så, så blir det så här. Men gör jag si och inte så, blir det så där.Skulle tro att jag lever ungefär 50% av min vakna tid just i framtiden. Dessutom tänker jag ju minst 30% av tiden på sånt som redan har hänt för längen sen. Vad blir då kvar i tid och energi till att njuta av den tid som faktiskt är just nu. Knappt nästan ingenting faktiskt. Oerhört dumt egentligen eftersom vår bästa tid alltid är nu.

Kommer därför att lägga mej i träning för att försöka öka närvaroprocenten i nuet till åtminstone 40%. Mer kanske jag inte klarar av utan att få en överdos.

Hör av mej närmare när jag har strukturerat upp träningsprogrammet och funnit ett tillförlitligt sätt att mäta framstegen.