Den intergalaktiske vishetsläraren har slagit till igen. Eller egentligen slog han till för flera år sedan när jag senast körde dagisrally på eftermiddagarna. Då såg det ut så här:
Jag skyndade mej allt som gick att göra klart på jobbet sen halvsprang jag mot bilen medan jag försökte tänka ut vad vi skulle ha till middag. Sedan hämta på dagis. Skynda sej att få på ungarna alla vantar och grejor för att hinna till ica innan de blev alltför hungriga och trötta. Snabba sig in och handla. Ta sej förbi godishyllan så smidigt som möjligt.Och sen skynda sej hem. Kommer sen hem stressad och sur och sätter igång med middagen.
När barnens pappa hämtade på dagis kom han oftast hem och var glad efter samma resa. I och för sej nån timme senare men ändå. Ett mysterium värt att studera. Hans dagisrally gick till så här:
Göra klart på jobbet. Åka till dagis. Ställa sej i hallen och prata med personalen eller nån annan förälder tills ungarna hade klätt på sej och stod i dörren och sa:
- Kom nu pappa så går vi.
Åka till ICA stå och prata med en bekant vid ingången i en kvart.Handla prata med folk. Stanna på parkeringen och prata ett tag till. Ända tills ungarna sätter sej i bilen och skriker:
-Kom nu pappa så far vi.
Sen jag kom på det här har jag försökt köra vardagsrallyt som en hel karl. Det är svårt och kräver en del övning men det går om man andas djupt och tar det lungt. I stället för att stressa som en gnu kan man titta på dem man möter och byta några ord. Det blir faktiskt väldigt mycket trevligare så.
Det kan ju ligga nåt i den gamla klyschan att det är vägen som är mödan värd.
lördag 14 november 2009
fredag 13 november 2009
Nordöstra Mongoliet 17
En morgon väcktes vi av ett högt rop. Några pojkar kom springande och skrek:
-Syran är här, det är dags nu upp allihopa !
Deras rop lät som ett rent jubel. Det klingade som klockor. Gulun steg upp och tog fram några stora säckar. Hon stoppade lite mat i en påse och så ordnade hon sina kläder. Sen gick vi ut. Där ute brukade det vara lugnt och folktomt. Men så var det inte den här dagen. Alla var ute. Några män var nere bland fåren och kvinnorna började gå ut på den stora slätten. De bar stora skinnpåsar i händerna. De ropade till varandra och lät glada.
Gulun ropade på Vindsnabba. Sedan hände det otroliga. Gulun lyfte mej högt upp och satte mej på Vindsnabbas rygg. Först blev jag rädd sedan kände jag hur försiktigt hon gick och att den gamla höll ett stadigt tag om min rygg. Jag vågade titta upp och såg att jag var högt över alla de andra och att slätten var vid och himlen var stor och blå. Det killade i magen och jag grävde tag i manen med alla tio fingrarna. Den gamla släppte taget och manade på hästen. Det bar iväg och vinden tog tag i mitt hår.
Vindsnabba travade långsamt och försiktigt men mig på ryggen och fölet vid sidan. Efter ett tag stannade alla kvinnorna vid en liten sänka. De satte ner påsarna och började plocka något. Gamla Gulun kom ikapp oss och lyfte ner mej. Hon visade mej en massa små ljusgröna blad. Syra, sa hon och visade att jag skulle ta ett och stoppa det i munnen. Det var gott. Smakade grönt och friskt. Jag åt och åt. Magen blev alldeles full av grönt gott och det blev varmt i solen i sänkan. Jag tog av de tjocka stövlarna och kände det mjuka gröna under mina fötter. Gulun ropade på mej. Påsarna var fulla och min mage var alldeles mätt. Jag fick sitta på Vindsnabbas rygg igen och vi gick långsamt hemåt. Jag gungade med i hästens rytm. Efter en stund lade jag mej ner med fötterna på manken och huvudet på korset. Manen killade under mina bara fötter. Jag såg på himlen och tänkte på en liten sång som Gulun brukade sjunga:
Min häst och jag i fyrsprång mot striden
Min häst och jag galopperar till jakten
Renarna flyr men vi tar i kapp dem
Min häst som jag styr
mot tusen äventyr
Plötsligt kände jag att alla kvinnorna såg på mej. Deras prat och rop hade tystnat. Men någon sjöng. Det var jag. Men jag kunde inte känna igen min egen röst.
-Syran är här, det är dags nu upp allihopa !
Deras rop lät som ett rent jubel. Det klingade som klockor. Gulun steg upp och tog fram några stora säckar. Hon stoppade lite mat i en påse och så ordnade hon sina kläder. Sen gick vi ut. Där ute brukade det vara lugnt och folktomt. Men så var det inte den här dagen. Alla var ute. Några män var nere bland fåren och kvinnorna började gå ut på den stora slätten. De bar stora skinnpåsar i händerna. De ropade till varandra och lät glada.
Gulun ropade på Vindsnabba. Sedan hände det otroliga. Gulun lyfte mej högt upp och satte mej på Vindsnabbas rygg. Först blev jag rädd sedan kände jag hur försiktigt hon gick och att den gamla höll ett stadigt tag om min rygg. Jag vågade titta upp och såg att jag var högt över alla de andra och att slätten var vid och himlen var stor och blå. Det killade i magen och jag grävde tag i manen med alla tio fingrarna. Den gamla släppte taget och manade på hästen. Det bar iväg och vinden tog tag i mitt hår.
Vindsnabba travade långsamt och försiktigt men mig på ryggen och fölet vid sidan. Efter ett tag stannade alla kvinnorna vid en liten sänka. De satte ner påsarna och började plocka något. Gamla Gulun kom ikapp oss och lyfte ner mej. Hon visade mej en massa små ljusgröna blad. Syra, sa hon och visade att jag skulle ta ett och stoppa det i munnen. Det var gott. Smakade grönt och friskt. Jag åt och åt. Magen blev alldeles full av grönt gott och det blev varmt i solen i sänkan. Jag tog av de tjocka stövlarna och kände det mjuka gröna under mina fötter. Gulun ropade på mej. Påsarna var fulla och min mage var alldeles mätt. Jag fick sitta på Vindsnabbas rygg igen och vi gick långsamt hemåt. Jag gungade med i hästens rytm. Efter en stund lade jag mej ner med fötterna på manken och huvudet på korset. Manen killade under mina bara fötter. Jag såg på himlen och tänkte på en liten sång som Gulun brukade sjunga:
Min häst och jag i fyrsprång mot striden
Min häst och jag galopperar till jakten
Renarna flyr men vi tar i kapp dem
Min häst som jag styr
mot tusen äventyr
Plötsligt kände jag att alla kvinnorna såg på mej. Deras prat och rop hade tystnat. Men någon sjöng. Det var jag. Men jag kunde inte känna igen min egen röst.
torsdag 12 november 2009
Tankegrop
Tänk om jag kunde få gräva en grop i tiden
bädda mjukt och fint i den
sedan krypa ner och gömma mej för
allt som ställer krav och tjatar och stör
Bara ta med mej den jag helst vill vara me´
Tänk, bara tänk om jag kunde göra de´
bädda mjukt och fint i den
sedan krypa ner och gömma mej för
allt som ställer krav och tjatar och stör
Bara ta med mej den jag helst vill vara me´
Tänk, bara tänk om jag kunde göra de´
onsdag 11 november 2009
Nordöstra Mongoliet 16B
Kapitel 2 Lilla vackra Aio
Jag minns att vargarnas tjut var det första jag hörde. Jag ville yla med dem men jag kunde inte för min hals var så torr. Jag kände att någon såg på mej och tittade upp . Där var en gammal kvinna som såg ner på mej och tårarna som rann nedför hennes kinder landade i mitt ansikte.
Hon började prata på ett språk jag inte kunde förstå. Sedan fick jag sitta vid elden och hon gav mej vatten och smörte att dricka. Jag var väldigt trött och somnade.
Så var det den första tiden hos Människorna. Jag förstod inte vad de sa och jag blev ofta väldigt trött. Det var svårt att gå och gamla Gulun fick hjälpa mej med allting. Det var ont om mat och jag var mycket,mycket hungrig.
Vackra soliga dagar lade Gulu ut en av jakfällarna i solen utanför geeren. Där låg jag och såg på molnen som flög högt där uppe. Vindsnnabba och fölet brukade komma dit och fölet kom ofta och puffade på mej med mulen för att jag skulle kliva upp och klappa honom. Jag strök över hans mule och körde armarna genom hans lena päls. Då ville jag säga något men det kom inga ord. Ibland ställde sej Vindsnabba så nära att jag orkade gå fram och dia tillsammans med fölet. Jag minns ännu smaken av den söta mjölken och hur den lade sej som en varm och mjuk tyngd i min värkande mage.
På kvällarna satt jag vid elden hos den gamla och såg henne sy. Hon berättade för mej vad saker hette och hon lärde mej ramsor och små sånger. Jag lyssnade och lyssnade. Ibland sov jag en liten stund. Sångerna var roliga och efter ett tag kunde jag melodierna. Jag ville sjunga med men det kom inga toner.
Ibland kom det andra människor och satt vid den gamlas eld. De pratade mycket och så snabbt att jag inte förstod vad de sa. Men jag visste att det handlade om mej och det ordet som de upprepade oftast förstod jag. Dålig, sa de. Alltför dålig.
Jag minns att vargarnas tjut var det första jag hörde. Jag ville yla med dem men jag kunde inte för min hals var så torr. Jag kände att någon såg på mej och tittade upp . Där var en gammal kvinna som såg ner på mej och tårarna som rann nedför hennes kinder landade i mitt ansikte.
Hon började prata på ett språk jag inte kunde förstå. Sedan fick jag sitta vid elden och hon gav mej vatten och smörte att dricka. Jag var väldigt trött och somnade.
Så var det den första tiden hos Människorna. Jag förstod inte vad de sa och jag blev ofta väldigt trött. Det var svårt att gå och gamla Gulun fick hjälpa mej med allting. Det var ont om mat och jag var mycket,mycket hungrig.
Vackra soliga dagar lade Gulu ut en av jakfällarna i solen utanför geeren. Där låg jag och såg på molnen som flög högt där uppe. Vindsnnabba och fölet brukade komma dit och fölet kom ofta och puffade på mej med mulen för att jag skulle kliva upp och klappa honom. Jag strök över hans mule och körde armarna genom hans lena päls. Då ville jag säga något men det kom inga ord. Ibland ställde sej Vindsnabba så nära att jag orkade gå fram och dia tillsammans med fölet. Jag minns ännu smaken av den söta mjölken och hur den lade sej som en varm och mjuk tyngd i min värkande mage.
På kvällarna satt jag vid elden hos den gamla och såg henne sy. Hon berättade för mej vad saker hette och hon lärde mej ramsor och små sånger. Jag lyssnade och lyssnade. Ibland sov jag en liten stund. Sångerna var roliga och efter ett tag kunde jag melodierna. Jag ville sjunga med men det kom inga toner.
Ibland kom det andra människor och satt vid den gamlas eld. De pratade mycket och så snabbt att jag inte förstod vad de sa. Men jag visste att det handlade om mej och det ordet som de upprepade oftast förstod jag. Dålig, sa de. Alltför dålig.
tisdag 10 november 2009
Vingar
Jag har läst massor. Många hundra, kanske tusen, böcker med hundratusentals ord i varje.De flesta texterna har jag glömt ganska snabbt. Några kommer jag ihåg delar av. En och annan text har ohjälpligt fastnat. Det finns en novell, jag tror det är Fay Welldon som har skivit den,som jag har funderat på lite av och till i 25 år.
Den handlar om en liten flicka som föds med vingar på ryggen. Vingarna är små och mjuka och invikta mot ryggraden. Ingen lägger märke till dem utom mamman. Hon gömmer vingarna under barnets kläder så ingen ska märka dem men vingarna växer och blir starkare. Snart kan flickan vifta med dem och så småningom till och med flyga.Vingarna är tunna och vackra. När mamman och flickan är ensamma i lägenheten får den lilla flyga omkring. Men om någon annan är med så göms vingarna undan.
En dag när flickan badar får hennes pappa syn på vingarna. Han tar en sax och klipper av dem. Och sedan bär han henne genom den långa mörka natt som är hennes barndom.
Jag har funderat: Vad handlar den här berättelsen egentligen om ? Vad symboliserar vingarna ? Gör mamman fel eller rätt som gömmer vingarna? Varför klipper pappan av dem ?
Jag har inget svar på alla frågor men en sak är säker, berättelsen handlar om något viktigt eftersom den berör mej så starkt. Och så vet jag att det enda riktigt onda man kan göra i världen är att med vett och vilje skada någon annans vingar.
Den handlar om en liten flicka som föds med vingar på ryggen. Vingarna är små och mjuka och invikta mot ryggraden. Ingen lägger märke till dem utom mamman. Hon gömmer vingarna under barnets kläder så ingen ska märka dem men vingarna växer och blir starkare. Snart kan flickan vifta med dem och så småningom till och med flyga.Vingarna är tunna och vackra. När mamman och flickan är ensamma i lägenheten får den lilla flyga omkring. Men om någon annan är med så göms vingarna undan.
En dag när flickan badar får hennes pappa syn på vingarna. Han tar en sax och klipper av dem. Och sedan bär han henne genom den långa mörka natt som är hennes barndom.
Jag har funderat: Vad handlar den här berättelsen egentligen om ? Vad symboliserar vingarna ? Gör mamman fel eller rätt som gömmer vingarna? Varför klipper pappan av dem ?
Jag har inget svar på alla frågor men en sak är säker, berättelsen handlar om något viktigt eftersom den berör mej så starkt. Och så vet jag att det enda riktigt onda man kan göra i världen är att med vett och vilje skada någon annans vingar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)