Stilla ro och nära

Det händer inte särskilt ofta, men ibland så inträder små stunder av total ro. Man vet inte när de ska komma eller hur länge de ska vara. Det har inget alls att göra med hur avancerade aktiviteter man har planerat eller hur mycket pengar man slantar upp. De där stunderna de bara kommer, ibland.

Att de är så sällsynta handlar väl dels om att tiden är stressig. Det finns alltid något man borde eller något man ska iväg till. Dels handlar det om att tankarna ofta är någon annanstans så man helt enkelt missar de där stunderna när de kommer.

I torsdags dök en sådan där lite stund upp. Tjejerna satt vi köksbordet och ritade. Potatisen kokade. Jag skar lite grönsaker. Det enda man hörde var:
- Kan du skicka den rosa pennan.
Eller:
- Har du den ljusgröna.

Total koncentration och fullständig avspänning. Det var då jag såg henne. Det var den lilla älva som kallas Harmoni på människornas språk. Hon kom sakta tassande över golvet och innan jag visste ordet av hade hon flugit upp och satt sej till rätta på köksbänken. Mitt i den sista solstrimman satt hon och skakade sakta på sitt långa guldbruna hår så det flög tunt, fint guldstoft runt omkring oss allihopa. Alla kanter slipades av och allt kändes milt och mjukt. Titta där kom en liten till. Det var Harmonis lillasyster. Här hos oss kallas hon för Ro fast hon har ett mycket längre och vackrare namn på älvspråket. Hon satte sig tätt intill sin syster på bänken och lutade sitt huvud mot hennes axel. Det ljusa silverstoft hon spred omkring sig suddade bort alla hårda och stressiga tankar.

Så plötsligt kom en hastig rörelse:
- Låt bli min teckning !

De båda älvorna ryckte till och försvann ut genom köksdörren så snabbt att jag nästan inte hann se att de gav sig iväg. Men jag hann se det och jag hann också se att Harmoni vände sig om och vinkade just innan hon flög ut genom nyckelhålet.

Jag hoppas att det betyder att de trivdes bra och gärna kommer tillbaka.

Frontad

Fast våren kom väl även till den inte alls bebyggda plats som senare skulle komma att kallas Vinliden. Takdroppet, ljuset och talgoxarnas sisslande läte måste ha varit mycket välkommet. Skarsnön som bar skidorna och gjorde vittjandet av fågelsnarorna enklare och gav den stackars vintermagra geten möjlighet att få tag i videkvistar att tugga på.

Barfläckarna som växte sig allt större och vårlukterna av våt jord och kådiga granstammar gladde nog den ensamme nybyggaren. Hans väntan och längtan måste ha blivit svårare för varje dag som gick.

Så äntligen kom de. Brodern med en kokspis på ryggen och bakom honom gick Maria med tre årslöner vid sin sida. Hon hade nämligen med sig en dräktig kviga upp till nybygget.

Hur börjar man prata igen när man har varit helt utan mänskligt sällskap i månader? Kunde vår nybyggare på något sätt berätta om vad han drömt och tänkt under vintern? Kunde han uttrycka sin rädsla och sina tvivel? Det vet vi inte. Det vi vet är att Anders och Maria levde hela sina liv däruppe på nybygget. Anders bror tog upp ett nybygge alldels intill och de två bröderna hjälptes åt med att timra upp hus och allt annat som var för tungt att klara ensam. De båda bröderna fick barn som också tog upp nybyggen i samma trakt och så växte sakta en by fram.

Att det inte gick att odla vete där på Stöttingfjället det vet vi och att det var ett fruktansvärt slit att dra upp potatis och korn och att skörden många gånger frös bort vet vi också. Tack vare fågeln i skogen och fisken i sjön överlevde de flesta i nybyggarfamiljerna på något sätt. Sedan när skogsbolagen började skörda skogen växte byn. Inte mindre slitsam var den tiden men inkomsten var mera säker. Vägarna förbättrades och trakten var inte längre lika isolerad.

Ungefär samtidigt började ungdomarna flytta därifrån. Numera finns det bara några pensionärer kvar. Vintertid står de flesta husen tomma. Vad skulle vår nybyggare ha tyckt om det ? Det vet vi ingenting alls om.