Undra om det inte är så att inbillningen ibland är det mest välutvecklade organet på en människa. Vore det någon annan mer logisk del av hjärnan skulle mycket av det som händer oss faktiskt aldrig inträffa. Fast andra människor kanske har mer koll på verkligheten än jag . Hoppas det, för deras skull.
Det händer nämligen ganska ofta att jag får indikationer på att mina planer inte är bra och att det finns goda anledningar att ändra dem. Ändå fortsätter jag rakt fram i de hjulspår jag har valt utan att ta någon som helst notis om alla varningsskyltar.
Idag var det en sån dag. Vaknade hyfsat pigg och uppåt för första gången på länge. Vädret var inget vidare så nån lördagstur till lekparken kände vi inte för. Baka bullar är ju en trevlig sysselsättning i gråvädret. Sagt och gjort. Fast lilla fröken E inte alls var samarbetsvillig gav vi oss iväg till affären för att handla bullbakargrejor och lunch och middag och allt möjligt annat. Mitt i handlingen rann orken av mej. Blev dödstrött. Och fick en blixtrande huvudvärk.
Huvudvärk, trött och med en tvåochetthalvtåring på värsta trotshumöret. Man bör välja bort bullbakning eller hur. Men jag hade redan fått en vison:
- Mormors blåbärsbullar. Viskade visonen förföriskt i mitt öra och jag föll som en fura.
Jag släpade hem mina bakgrejor och min trilska unge och drog igång. Blåbärsbullarna ska ha en rätt välmatad vetedeg.En sån med gräddmjölk och ägg. Men mjölken måste jag byta ut. Jag hivade i sojagrädde i stället. Bara ett par deciliter i degvätskan. Mysko deg. Den svalde hur mycket mjöl som helst.Två kilo. Huvudvärken dånade och medan degen jäste skulle jag fixa lunch.
När vi satt och åt sa Jenny:
- Nu svämmar degen över.. Och det gjorde den. Det måste vara den värsta jäsning jag har satt igång någonsin. Långtrådig och konstig såg den ut också.
Den var precis lika klistrig och hemsk som den såg ut. Det blev till att ösa i mängder med mjöl igen och knåda hur länge som helst. Den lilla hjälpbagaren fastnade i degen och grät stora tårar. Huvudvärken drog som en ångvissla genom skallen. I det här läget borde ju verkligheten ha knäckt drömmen. Jag borde ha tagit degeländet och slängt det och lagt ner. Men icke. Med en dåres ensvishet bakar jag vidare.
Fast degen jäste så snabbt att jag inte hann göra i ordning fyllningen. Det var bara att slänga i nåt. Problemet med detta förfarande är att djupfrysta blåbär är förfärligt blöta.
Innan jag hade bakat ut hela eländet var jag trött så jag höll på ramla omkull och hade blivit osams med lilla fröken minst tre gånger. Inte blev det särskilt gott heller. Men blåbärsbullarnagick ner med vispgrädde på.
Nej, mina barn, se verkligheten i vitögat och agera efter den istället för att jaga orealistiska drömmar om Mormors blåbärsbullar.
lördag 7 november 2009
Hur ska det sluta ?
Det här var första delan av berättelsen om Aio som levde på den väldiga slätten i Mongoliet någon gång på 300-talet före kristus.
Nu tänkte jag inte skriva så mycket mer om henne på bloggen. Historien kommer väl troligen att bearbetas och fortsätta i någon form. Om jag inte kommer på att det blev århundradets kalkon och slänger den.
Vad tycker ni som har läst den ? Håller den ? Bör något läggas till eller dras ifrån ?
Synpunkter mottages tacksamt.
Nu har jag fixat inställningarna på kommentarfunktionen så den bör fungera.
Nu tänkte jag inte skriva så mycket mer om henne på bloggen. Historien kommer väl troligen att bearbetas och fortsätta i någon form. Om jag inte kommer på att det blev århundradets kalkon och slänger den.
Vad tycker ni som har läst den ? Håller den ? Bör något läggas till eller dras ifrån ?
Synpunkter mottages tacksamt.
Nu har jag fixat inställningarna på kommentarfunktionen så den bör fungera.
Nordöstra Mongoliet 15
Precis när den första röda gryningsstrimman syntes vid horisonten föddes fölet. Det hade en underlig färg. Ljust brun, nästan gul med långa vita strumpor på alla fyra benen. Vargarna närmade sej i samma ögonblick de kände blodlukten.Jag såg dem röra sej som grå skuggor i halvmörkret.
De kom närmare och närmare, tysta i jakten. Vindsnabba blev orolig och försökte få fölet på fötter snabbt. Jag hjälpte till så att hon inte skulle försöka sparka upp det. De andra stona kom för att ställa sej i en skyddande ring kring Vindsnabba och fölet. Det var inte mycket till skydd. De var så avmagrade att de knappt orkade stå upp och snön var fortfarande djup och hindrade deras rörelser. Nu var det nästan skjutljust. Jag tog bågen från ryggen och slängde iväg en pil mot den närmaste gråa skuggan. Miss. En ny pil på strängen. Et tjut ur mörkret. Träff. Allt fler grå skuggor i attack mot hästflocken för att försöka skilja ut något av de svagaste djuren.Stona gnäggade vilt i skräck och visade ögonvitorna men de stod fast.Ingen slogs av panik och försökte fly. De morrande tjutande vargarna var framme och försökte hugga demi mularna men möttes av sparkar från hårda hovar.Jag skrek av mina lungors fulla kraft och sköt pil efter pil mot de grå. En av hingstarna kom galopperande för att undsätta sina vilt skrikande ston. Jag slängde mej upp på hans rygg och red i en snäv cirkel runt stona. Med mitt korta svärd försökte jag skada så många vargar som möjligt.De var många. Minst tre dussin och anföll från alla sidor.
Stona trampade oroligt. Hela flocken började röra sig i cirkel. Bara inte fölet blev ihjältrampat därinne.
Andra människor hade kommit ut.Det började regna pilar mot vargarna. De tjöt och skrek när de blev träffade. Jag styrde hingsten ut ur larmet. En varg hade rivit honom i sidan och en hade bitit mej i benet. Nästan igenom mina tjocka skinnstövlar.
Jag tittade ner på dej för att se hur du hade klarat dej. Då mötte jag din blick. För första gången såg jag rakt in i dina svarta nyfikna ögon.
- Ah ehile Aio !
Med de orden slutade alltid den gamla sin berättelse:
- Ah ehille,Aio. Och så fick jag heta hela min barndom. Lilla vackra, Aio.
De kom närmare och närmare, tysta i jakten. Vindsnabba blev orolig och försökte få fölet på fötter snabbt. Jag hjälpte till så att hon inte skulle försöka sparka upp det. De andra stona kom för att ställa sej i en skyddande ring kring Vindsnabba och fölet. Det var inte mycket till skydd. De var så avmagrade att de knappt orkade stå upp och snön var fortfarande djup och hindrade deras rörelser. Nu var det nästan skjutljust. Jag tog bågen från ryggen och slängde iväg en pil mot den närmaste gråa skuggan. Miss. En ny pil på strängen. Et tjut ur mörkret. Träff. Allt fler grå skuggor i attack mot hästflocken för att försöka skilja ut något av de svagaste djuren.Stona gnäggade vilt i skräck och visade ögonvitorna men de stod fast.Ingen slogs av panik och försökte fly. De morrande tjutande vargarna var framme och försökte hugga demi mularna men möttes av sparkar från hårda hovar.Jag skrek av mina lungors fulla kraft och sköt pil efter pil mot de grå. En av hingstarna kom galopperande för att undsätta sina vilt skrikande ston. Jag slängde mej upp på hans rygg och red i en snäv cirkel runt stona. Med mitt korta svärd försökte jag skada så många vargar som möjligt.De var många. Minst tre dussin och anföll från alla sidor.
Stona trampade oroligt. Hela flocken började röra sig i cirkel. Bara inte fölet blev ihjältrampat därinne.
Andra människor hade kommit ut.Det började regna pilar mot vargarna. De tjöt och skrek när de blev träffade. Jag styrde hingsten ut ur larmet. En varg hade rivit honom i sidan och en hade bitit mej i benet. Nästan igenom mina tjocka skinnstövlar.
Jag tittade ner på dej för att se hur du hade klarat dej. Då mötte jag din blick. För första gången såg jag rakt in i dina svarta nyfikna ögon.
- Ah ehile Aio !
Med de orden slutade alltid den gamla sin berättelse:
- Ah ehille,Aio. Och så fick jag heta hela min barndom. Lilla vackra, Aio.
fredag 6 november 2009
Nordöstra Mongoliet 14
Någon tog med mej dit.Denna någon bar mina kläder men red en häst som jag aldrig hade sett och vilka var det som fanns i sänkan långt,långt borta på stäppen. Kanske kom du därifrån. Under överfallet i mörkret lyckades du gömma dej och sedan gav du dej av från denna hemska plats.Men du måste ha färdats åtminstone en halv dagsritt för att nå den plats där jag fann dej. En sån sträcka tar två dagar att gå. Kanske tre för ett litet barn.Vem tog hand om dej under den tiden och varför lämnade de dej så plötsligt.
Om jag bara hade hunnit ta reda på vilket folk de döda tillhörde så hade jag vetat vilket språk jag skulle använda för att kunna ropa på dej men inte ens det visste jag.
Vi hade den eviga rundvandringen med matning en munfull, sova lite, en munfull till dygnet runt. Det fanns allt mindre mat. Jakarna mjölkade inte längre och renköttet var slut. Viltet rörde sej inte alls i kölden så snarorna var tomma. Det blev till att slakta ett par av de magra fåren. De bestod nästan bara av ben och vi kokade buljong på samma ben många gånger för att det skulle räcka länge. Vi gav dej den svaga buljongen med lite jaksmör i men alla blev vi tunnare den vintern, du också. Ett av spädbarnen dog.
När det äntligen började töa och solen värmde lite på eftermiddagarna kom vargarna. De var lika utsvultna som vi och kom ner på stäppen i hopp om att kunna ta några av våra försvagade djur. Vi fick ha vakter ute om nätterna för att försöka skrämma bort dem.
Mitt i allt detta skulle Vindsnabba till att föla. Hon trampade runt hela dagen utan att det hände något. Jag bestämde mej för att vaka över henne på natten. Annars skulle säkert vargarna ta fölet. Jag tog en ylleschal och knöt fast dej på min mage innanför kolten så du inte skulle bli kall.Jag ville inte ha dej på ryggen om vi skulle bli attackerade av vargarna. Det var stjärnklart ute men inte så bitande kallt. Det fanns ett stråk av någonting annat i luften. Något som skulle kunna vara åtminstone ett förebud om vår och värme.
Jag gjorde en liten eld ute hos hästarna och Vindsnabba kom fram och hälsade. Hon blåste och snusade på dej både länge och väl fast fölningen redan hade satt igång. Hon stod och trampade oroligt på stället. Jag stod bredvid och strök henne sakta över halsen. Hela tiden hörde vi vargarna yla på avstånd och jag visste att i samma stund som fölet föddes såskulle vi ha dem över oss.
Om jag bara hade hunnit ta reda på vilket folk de döda tillhörde så hade jag vetat vilket språk jag skulle använda för att kunna ropa på dej men inte ens det visste jag.
Vi hade den eviga rundvandringen med matning en munfull, sova lite, en munfull till dygnet runt. Det fanns allt mindre mat. Jakarna mjölkade inte längre och renköttet var slut. Viltet rörde sej inte alls i kölden så snarorna var tomma. Det blev till att slakta ett par av de magra fåren. De bestod nästan bara av ben och vi kokade buljong på samma ben många gånger för att det skulle räcka länge. Vi gav dej den svaga buljongen med lite jaksmör i men alla blev vi tunnare den vintern, du också. Ett av spädbarnen dog.
När det äntligen började töa och solen värmde lite på eftermiddagarna kom vargarna. De var lika utsvultna som vi och kom ner på stäppen i hopp om att kunna ta några av våra försvagade djur. Vi fick ha vakter ute om nätterna för att försöka skrämma bort dem.
Mitt i allt detta skulle Vindsnabba till att föla. Hon trampade runt hela dagen utan att det hände något. Jag bestämde mej för att vaka över henne på natten. Annars skulle säkert vargarna ta fölet. Jag tog en ylleschal och knöt fast dej på min mage innanför kolten så du inte skulle bli kall.Jag ville inte ha dej på ryggen om vi skulle bli attackerade av vargarna. Det var stjärnklart ute men inte så bitande kallt. Det fanns ett stråk av någonting annat i luften. Något som skulle kunna vara åtminstone ett förebud om vår och värme.
Jag gjorde en liten eld ute hos hästarna och Vindsnabba kom fram och hälsade. Hon blåste och snusade på dej både länge och väl fast fölningen redan hade satt igång. Hon stod och trampade oroligt på stället. Jag stod bredvid och strök henne sakta över halsen. Hela tiden hörde vi vargarna yla på avstånd och jag visste att i samma stund som fölet föddes såskulle vi ha dem över oss.
Nordöstra Mongoliet 13
Pojken hoppade till rejält när jag plötsligt reste mej upp.Jag insåg att han hade suttit en natt och en dag och stirrat på min orörliga kropp. Så tungt kände han ansvaret att väcka mej om det skulle bli problem. Det var nog inte så klokt att lägga ett så stort ansvar på ett barn på bara sex vintrar. Men vem skulla annars ha tagit det ?
Jag ville inte oroa honom med att berätta vad jag hade varit med om men pojken ville berätta. Han berättade att du hade rört de och mumlat en massa och han hade till och med lyckats få dej att svälja en klunk vatten. Men vaknat hade du inte gjort.
- Men hon vaknar nog snart, det vet jag. Sa pojken.
Själv kände jag mej ganska nedslagen. Försöket hade ju inte lyckats alls. Jag hade blivit ledd till en fasans plats med en massa vilsna själar efter människor som hade blivit överfallna och dödade. De stackars själarna hade säkert varit fångna i sin smärta i månader utan att kunna få frid.
Eller var det på något sätt viktigt att jag kom dit ? Vem ledde mej dit egentligen ?
Jag ville inte oroa honom med att berätta vad jag hade varit med om men pojken ville berätta. Han berättade att du hade rört de och mumlat en massa och han hade till och med lyckats få dej att svälja en klunk vatten. Men vaknat hade du inte gjort.
- Men hon vaknar nog snart, det vet jag. Sa pojken.
Själv kände jag mej ganska nedslagen. Försöket hade ju inte lyckats alls. Jag hade blivit ledd till en fasans plats med en massa vilsna själar efter människor som hade blivit överfallna och dödade. De stackars själarna hade säkert varit fångna i sin smärta i månader utan att kunna få frid.
Eller var det på något sätt viktigt att jag kom dit ? Vem ledde mej dit egentligen ?
16/4 -09
Kärlek, kärlek mamma !
Jag antar att ni har hört den där historien om Astrid Lindgren och hennes jämnåriga vänninor..... När de kom upp emot de 90 tyckte de att de borde börja tänka på döden. Sagt och gjort. Varje gång de träffades sa de :
- Döden, döden.
Och sen var det gjort så de kunde prata om nåt annat.
Erika är smartare än så. i morse när hon slog upp ögonen , tittade hon mej en lång stund och sa:
- Kärlek, kärlek, mamma.
Visst har hon rätt. Vi borde tänka på kärlek så ofta vi bara kan. Så fort vi träffas så vi inte går och glömmer bort det. Tänk vilken bra hälsningsfras på jobbet tex :
- Kärlek, kärlek, 7b
Kärleken är starkare än döden och barn är det underbaraste i livet.
Jag antar att ni har hört den där historien om Astrid Lindgren och hennes jämnåriga vänninor..... När de kom upp emot de 90 tyckte de att de borde börja tänka på döden. Sagt och gjort. Varje gång de träffades sa de :
- Döden, döden.
Och sen var det gjort så de kunde prata om nåt annat.
Erika är smartare än så. i morse när hon slog upp ögonen , tittade hon mej en lång stund och sa:
- Kärlek, kärlek, mamma.
Visst har hon rätt. Vi borde tänka på kärlek så ofta vi bara kan. Så fort vi träffas så vi inte går och glömmer bort det. Tänk vilken bra hälsningsfras på jobbet tex :
- Kärlek, kärlek, 7b
Kärleken är starkare än döden och barn är det underbaraste i livet.
Återvinner
Eftersom nu återvinning är något av tidens melodi så tänkte jag plocka med mej ett och annat från den gamla bloggen. Det finns några små snuttar där som det känns bra att ta med sej innan jag stänger ner.
7/5 -09
Till ett litet barn som har svårt att somna
Släpp taget om dagen
låt den flyta iväg
som en bubbla på strömmen
Ta och blunda ett slag
Mellan dagen som varit
och den som kommer en gång
finns det mörker och vila
till en nynnande sång
Låt allt det som hänt dej
få sjunka till ro
släpp taget om dagen
låt dig vaggas till ro
Släpp taget om dagen
låt den flyta iväg
som en bubbla på strömmen
Ta och blunda ett slag
Mellan dagen som varit
och den som kommer en gång
finns det mörker och vila
till en nynnande sång
Låt allt det som hänt dej
få sjunka till ro
släpp taget om dagen
låt dig vaggas till ro
torsdag 5 november 2009
Nordöstra Mongoliet 12
Ute var det klart månljus och min själ vilade på gerens tovade ulltak för att se. Den spanade vida omkring i det skarpa månljuset. Allt var tomt och stilla alla nattens smådjur höll sej under snöns värmande täcke. Ingenstans fanns det något som kunde vara din själ. Min själ sökte i allt vidare cirklar. Där långt borta åt norr satt en kvinna till häst. Hon var mycket lång. Nej,det var hon inte.Hon hade håret flätat i den höga hårprydnaden. Hon bar stridens svarta klädedräkt. Det var inte jag. Det kanske var en av mina föregångare som hade kommit för att visa mej något. Hon satte hästen i samlad galopp. Den var mycket snabb men min själ kurade ihop sej på hästen bakom hennes rygg. Hästen gnäggade lätt som om den kände mej.
Det bar iväg genom den månljusa natten.Rakt åt norr allt närmare de höga bergen. Hon höll in hästen och föll tillbaka i en vid cirkel över slätten. Runt i samma cirkel red hon varv efter varv. Där vid en sänka är det något som glimmar till. Det är något hotfullt och mörkt som kryper där något som rotar och letar. Jag stiger av hästen och går sakta fram mot sänkan. Det luktar ondska och förruttnelse trots kylan. Det börjar ljusna så jag vågar mej närmare. Det krälar och stinker. Gropen är full av ben och skallar som vargarna hade dragit upp ur snön. De dödas själar krälar omkring i gropen och river och sliter i ben och knotor.De väser och slår åt varandra.De är fula, förvridna och trasiga.
Finns din själ i den här stinkande sörjan så blir det inte lätt att hitta den. Jag ville sjunga dem ner i den eviga vilan men visste inte hur det skulle gå till utan kropp. Jag tänkte på sången som öppnar dödsrikets dörr. Koncentrerade all min styrka på orden och tonerna i sången. I södra kanten av sänkan öppnade sej sakta en nedgång mot underjorden och en del av själarna började dra sej ditåt. Jag gick före dem och ställde mej inne i den mörka gången och fortsatte koncentrera mej på sången som kallar själarna till dödsriket. De vandrade in en efter en och fortsatte stilla neråt. Min själ slank ut. Där utanför öppningen fanns en kvar. Den angrep mej med förtvivlad styrka. Revs och bets. Till slut lyckades jag komma loss och trycka ner själen i öppningen just innan den stängdes. Jag kände mej som om jag hade vandrat i sju dagar utan både mat och vatten. Jag orkade inte ta ett steg till. Tänk om din själ fanns där och jag nu hade skilt den från din kropp för evigt. Jag tänkte på själarna. Fanns det något barn bland dem. Barnasjälar ser ut på ett annat sätt det vet jag. Lite tunnare och vitare mera flytande. Det fanns nog inga barnasjälar där.
Kvinnan på hästen stod där igen. Återigen med ryggen mot mej.Hon var vacker och stark med breda skuldror och rak hållning. Hennes hår var blankt och svart och fyllde hela hårprydnaden. Jag kröp upp på hästen bakom henne och vi gav oss av mot lägret. När vi kom dit var det natt och mörkt. Jag smög in i mörkret och omfamnade min kropp som satt orörlig vid elden.
Det bar iväg genom den månljusa natten.Rakt åt norr allt närmare de höga bergen. Hon höll in hästen och föll tillbaka i en vid cirkel över slätten. Runt i samma cirkel red hon varv efter varv. Där vid en sänka är det något som glimmar till. Det är något hotfullt och mörkt som kryper där något som rotar och letar. Jag stiger av hästen och går sakta fram mot sänkan. Det luktar ondska och förruttnelse trots kylan. Det börjar ljusna så jag vågar mej närmare. Det krälar och stinker. Gropen är full av ben och skallar som vargarna hade dragit upp ur snön. De dödas själar krälar omkring i gropen och river och sliter i ben och knotor.De väser och slår åt varandra.De är fula, förvridna och trasiga.
Finns din själ i den här stinkande sörjan så blir det inte lätt att hitta den. Jag ville sjunga dem ner i den eviga vilan men visste inte hur det skulle gå till utan kropp. Jag tänkte på sången som öppnar dödsrikets dörr. Koncentrerade all min styrka på orden och tonerna i sången. I södra kanten av sänkan öppnade sej sakta en nedgång mot underjorden och en del av själarna började dra sej ditåt. Jag gick före dem och ställde mej inne i den mörka gången och fortsatte koncentrera mej på sången som kallar själarna till dödsriket. De vandrade in en efter en och fortsatte stilla neråt. Min själ slank ut. Där utanför öppningen fanns en kvar. Den angrep mej med förtvivlad styrka. Revs och bets. Till slut lyckades jag komma loss och trycka ner själen i öppningen just innan den stängdes. Jag kände mej som om jag hade vandrat i sju dagar utan både mat och vatten. Jag orkade inte ta ett steg till. Tänk om din själ fanns där och jag nu hade skilt den från din kropp för evigt. Jag tänkte på själarna. Fanns det något barn bland dem. Barnasjälar ser ut på ett annat sätt det vet jag. Lite tunnare och vitare mera flytande. Det fanns nog inga barnasjälar där.
Kvinnan på hästen stod där igen. Återigen med ryggen mot mej.Hon var vacker och stark med breda skuldror och rak hållning. Hennes hår var blankt och svart och fyllde hela hårprydnaden. Jag kröp upp på hästen bakom henne och vi gav oss av mot lägret. När vi kom dit var det natt och mörkt. Jag smög in i mörkret och omfamnade min kropp som satt orörlig vid elden.
Nordöstra Mongoliet 11
De gamla snöade över och var bara synliga som svaga upphöjningar i allt det vita. Jag var orolig för Vindsnabba. Hon skulle föla snart. Troligen till nästa nymåne och ingenting alls tydde på att våren var på väg.
Efter att jag hade följt de gamla då de fann rätt väg in i döden så hade jag börjat fundera på om jag skulle kunna sända ut min själ för att leta efter din själ och kalla den tillbaka. Jag hade aldrig gjort det men jag visste att det ibland hade gjorts. Det finns en berättelse om Shio den gula som blev av med sin häst. Den blev stulen av främlingar en mörk natt och Shio bestämde sig för att ta hästen tillbaka.Men alla Människornas hästar var borta så hon kunde inte rida efter skurkarna.Hon försatte sig då i djup trans och låg som en död i två dagar och en natt och exakt i det ögonblick hon vaknade så hördes hästen gnägga utanför. Alla hästarna var hemma och banditerna låg döda långt ute på stäppen. Men Shio var helt utmattad efteråt och sa att det svåra inte var att ta hästarna från banditerna utan att klara sig från alla onda själar som irrade omkring ute på den stora slätten i mörkret.
Jag bestämde mej för att göra ett försök en natt i den första fullmånen. Pojken skulle ta hand om dej. Han fick också ta de två små bronsklockorna. Ljudet från klockorna kallar min själ tillbaka om den har gått vilse. Efter två nätter och en dag skulle han kalla om jag inte hade kommit innan dess eller omjag verkade mycket plågad eller orolig.
Jag satte mej vid elden och sjöng en av sångerna som är så gammal att den till och med saknar ord. Jag sjöng och jag sjönk inåt. Längre och längre in mot min egen kärna ända tills jag kunde ta tag i min själ. Jag lyfte den försiktigt i mina kupade händer och sände ut den genom gerens rökhål.
Efter att jag hade följt de gamla då de fann rätt väg in i döden så hade jag börjat fundera på om jag skulle kunna sända ut min själ för att leta efter din själ och kalla den tillbaka. Jag hade aldrig gjort det men jag visste att det ibland hade gjorts. Det finns en berättelse om Shio den gula som blev av med sin häst. Den blev stulen av främlingar en mörk natt och Shio bestämde sig för att ta hästen tillbaka.Men alla Människornas hästar var borta så hon kunde inte rida efter skurkarna.Hon försatte sig då i djup trans och låg som en död i två dagar och en natt och exakt i det ögonblick hon vaknade så hördes hästen gnägga utanför. Alla hästarna var hemma och banditerna låg döda långt ute på stäppen. Men Shio var helt utmattad efteråt och sa att det svåra inte var att ta hästarna från banditerna utan att klara sig från alla onda själar som irrade omkring ute på den stora slätten i mörkret.
Jag bestämde mej för att göra ett försök en natt i den första fullmånen. Pojken skulle ta hand om dej. Han fick också ta de två små bronsklockorna. Ljudet från klockorna kallar min själ tillbaka om den har gått vilse. Efter två nätter och en dag skulle han kalla om jag inte hade kommit innan dess eller omjag verkade mycket plågad eller orolig.
Jag satte mej vid elden och sjöng en av sångerna som är så gammal att den till och med saknar ord. Jag sjöng och jag sjönk inåt. Längre och längre in mot min egen kärna ända tills jag kunde ta tag i min själ. Jag lyfte den försiktigt i mina kupade händer och sände ut den genom gerens rökhål.
onsdag 4 november 2009
Nordöstra Mongoliet10
Den trevliga källen med alla historierna hade tvättat bort en del av misstänksamheten.Många av kvinnorna som var in den kvällen hade nog passat på att ta en titt på dej där du låg. Dagen efter kom unge hövdingens fru med en vackert broderad kolt av vitt renskinn som deras flicka hade haft som liten. Den skulle du få. Det var en gest som värmde och jag tackade henne många gånger. Gamle hövdigens äldsta dotter kom med ett par fina små stövlar av smort jakskinn med hårsidan inåt. Det gjorde mej så glad att jag nästan grät.
Men snart var allt tillbaka vid det gamla. Pojken kom förstås när han kunde smita iväg hemifrån. Han tog hand om matningen ibland så jag fick sova eller titta till Vindsnabba. Maten började bli ett riktigt bekymmer. Stona hade för länge sen slutat att mjölka och nu sinade även fåren. Jakmjölk fanns det bara lite av dessutom var den så kärv i smaken att den nästan inte gick att dricka.Förrådet av torkat renkött var nästan slut.
De två hövdingarna införde ransonering. Var fjärde dag fick var och en jakmjölk. Varje dag en liten näve finskuret torkat kött per person. Rötter, örter och frön hade varje familj sitt eget förråd av hängande i taket . Under den korta sommaren hade inte kvinnorna och barnen hunnit samla så mycket ätbart. Kanske Botaren skulle få rätt.Vi kanske inte hade möjlighet att ge dej mat hela vintern. Å andra sidan var vi nästan 50 människor i lägret din lilla ranson skulle inte göra att maten räckte så mycket bättre åt de andra i alla fall.
En gråmulen dag med vass vind och små hårda snöflingor gick jag ut och tittade till Vindsnabba. När jag var på väg in fick jag se att en av de gamla kvinnorna var på väg ut ur lägrethon var änka efter en tapper krigare som dog för länge,länge sen. HNär jag hade gått en bit till såg jag tre andra gamlingar. De satt i snön en bit väster om lägret. Jag gick in och matade dej . Sedan tog jag den största jakfällen. Jag snodde den om ryggen och gick ut.
Gamlingarna satt kvar mitt i den kalla vinden. Fingrar och kinder hade redan börjat vitna. Jag ställde mej mitt ibland dem och började sjunga den långa sången som följer krigarna på den mörka vägen genom skuggornas dalar. Jag sjöng med stark röst för att höras i vinden och snön:
Jag är Gulun
hittad av Shio från de gula
Som hittades av Hya från Turkmenerna
Som hittades av Ungun från hunnernas stam
som hittades av Aheya från Ugurerna
som hittades av den gamla Mehlo
Som hittades av Qui från Hahn
Som hittades av Hinyin
Som hittades av Elike från öst
Så har vi hittats
Så har vi fostrats
Och lärt oss de urgamla sångerna
om de urgamla gudarna.
De fördes till oss av Levia
med det röda håret
Hon lärde människorna om gudarna
och hur de ska tjänas.
Hon samlade Mäniskorna
hundratals krigare
Följde hennes röda hår
där det flammade över slätten.
De följde det röda håret
i den höga hårprydnaden
det ledde dem genom faror
mot seger
Så ska ni följa min sång
Min sång som ska leda er säkert
genom de kalla döda dalar
där bara mörker bor.
Sången ska leda er ut i ljuset
Ljuset och värmen på andra sidan
Den sista strofen sjöng jag om och om igen. Ända tills de alla var döda. Jag vände och gick in. Jag hade gjort allt jag kunde.
Men snart var allt tillbaka vid det gamla. Pojken kom förstås när han kunde smita iväg hemifrån. Han tog hand om matningen ibland så jag fick sova eller titta till Vindsnabba. Maten började bli ett riktigt bekymmer. Stona hade för länge sen slutat att mjölka och nu sinade även fåren. Jakmjölk fanns det bara lite av dessutom var den så kärv i smaken att den nästan inte gick att dricka.Förrådet av torkat renkött var nästan slut.
De två hövdingarna införde ransonering. Var fjärde dag fick var och en jakmjölk. Varje dag en liten näve finskuret torkat kött per person. Rötter, örter och frön hade varje familj sitt eget förråd av hängande i taket . Under den korta sommaren hade inte kvinnorna och barnen hunnit samla så mycket ätbart. Kanske Botaren skulle få rätt.Vi kanske inte hade möjlighet att ge dej mat hela vintern. Å andra sidan var vi nästan 50 människor i lägret din lilla ranson skulle inte göra att maten räckte så mycket bättre åt de andra i alla fall.
En gråmulen dag med vass vind och små hårda snöflingor gick jag ut och tittade till Vindsnabba. När jag var på väg in fick jag se att en av de gamla kvinnorna var på väg ut ur lägrethon var änka efter en tapper krigare som dog för länge,länge sen. HNär jag hade gått en bit till såg jag tre andra gamlingar. De satt i snön en bit väster om lägret. Jag gick in och matade dej . Sedan tog jag den största jakfällen. Jag snodde den om ryggen och gick ut.
Gamlingarna satt kvar mitt i den kalla vinden. Fingrar och kinder hade redan börjat vitna. Jag ställde mej mitt ibland dem och började sjunga den långa sången som följer krigarna på den mörka vägen genom skuggornas dalar. Jag sjöng med stark röst för att höras i vinden och snön:
Jag är Gulun
hittad av Shio från de gula
Som hittades av Hya från Turkmenerna
Som hittades av Ungun från hunnernas stam
som hittades av Aheya från Ugurerna
som hittades av den gamla Mehlo
Som hittades av Qui från Hahn
Som hittades av Hinyin
Som hittades av Elike från öst
Så har vi hittats
Så har vi fostrats
Och lärt oss de urgamla sångerna
om de urgamla gudarna.
De fördes till oss av Levia
med det röda håret
Hon lärde människorna om gudarna
och hur de ska tjänas.
Hon samlade Mäniskorna
hundratals krigare
Följde hennes röda hår
där det flammade över slätten.
De följde det röda håret
i den höga hårprydnaden
det ledde dem genom faror
mot seger
Så ska ni följa min sång
Min sång som ska leda er säkert
genom de kalla döda dalar
där bara mörker bor.
Sången ska leda er ut i ljuset
Ljuset och värmen på andra sidan
Den sista strofen sjöng jag om och om igen. Ända tills de alla var döda. Jag vände och gick in. Jag hade gjort allt jag kunde.
Köprush
Nu ska det snart börja dra ihop sej mot julen och jag tänker på vad man ska köpa i julklapp åt den eller den. Och vad vill jag ha ? Svaret är: Lugn och ro, tid, julmat.möjlighet att spela lite kort kanske, få umgås i med de här släktingarna som man träffar för sällan.
Jag undrar om det finns någon, utom kanske riktigt små barn som verkligen önskar sej något. Önskar i ordets vackra och positiva bemärkelse. Inte bara ett -ska ha nåt att bräcka kompisarna med-begär efter mera prylar. Eller en girighet och känsla av brist som har pressats fram av reklamen. Finns det någon där ute som har gått länge och tittat på nån viss sak och hoppats och hoppats att just den ska komma i ett paket till jul så vill jag gärna veta det.
Men den där girigheten och statusjakten är så sorgliga och så ekande tomma att jag vill inte göda dem längre.
Jag vill inte rusa runt som en galning bara för att leta reda på något, vad som helst, som man kan ge till den eller den. Sedan kommer det då ett paket med en helt poänglös pryl till någon som redan har allt de behöver. Eller till mej som också har allt jag behöver.
Det är inte det att jag inte vill ge mina nära och kära julklappar. Jag vill ge dem precis det där underbara som de bara har gått och önskat sej i hemlighet. Det där som de nästan inte ens vet att de önskar sej.Det där som passar så precis och gör deras tillvaro så mycket vackrare. Nån lite sak full av omtanke för att visa hur mycket jag älskar dem.
Precis det vill jag ge dem. Snälla, snälla tala om vilken affär jag ska gå till.
Jag undrar om det finns någon, utom kanske riktigt små barn som verkligen önskar sej något. Önskar i ordets vackra och positiva bemärkelse. Inte bara ett -ska ha nåt att bräcka kompisarna med-begär efter mera prylar. Eller en girighet och känsla av brist som har pressats fram av reklamen. Finns det någon där ute som har gått länge och tittat på nån viss sak och hoppats och hoppats att just den ska komma i ett paket till jul så vill jag gärna veta det.
Men den där girigheten och statusjakten är så sorgliga och så ekande tomma att jag vill inte göda dem längre.
Jag vill inte rusa runt som en galning bara för att leta reda på något, vad som helst, som man kan ge till den eller den. Sedan kommer det då ett paket med en helt poänglös pryl till någon som redan har allt de behöver. Eller till mej som också har allt jag behöver.
Det är inte det att jag inte vill ge mina nära och kära julklappar. Jag vill ge dem precis det där underbara som de bara har gått och önskat sej i hemlighet. Det där som de nästan inte ens vet att de önskar sej.Det där som passar så precis och gör deras tillvaro så mycket vackrare. Nån lite sak full av omtanke för att visa hur mycket jag älskar dem.
Precis det vill jag ge dem. Snälla, snälla tala om vilken affär jag ska gå till.
Nordöstra Mongoliet 9
När jag vände och gick mot lägret igen så gnäggade hon efter mej och jag lovade tyst för mej själv att jag skulle titta till henne varje dag. Medan jag gick tänkte jag på dej och på pojken som hade matat dej hela natten.
När jag kom tillbaka hade han krupit ner under fällarna hos dej och somnat. Jag stoppade om er båda ordentligt. För första gången på länge kände jag mej utvilad och ganska nöjd. Jag bar in snö i ämbaren och ställde den vid elden för att tina. Fast det var mitt i vintern och kallt tänkte jag ta och tvätta mej. Det kändes som det var en dag för en tvagning, som en nystart för att få bort smuts och hopplöshet. Efter tvättningen lade jag bort mina svarta kläder och tog fram min vanliga skinntröja igen. Det kändes bra.
Jag satte en kastrull vatten på elden och lade i många sorters rötter och så en hel näve torkat renkött. Pojken måste ju äta ordentligt och själv hade jag inte fått i mej en riktig måltid på flera veckor. Jag la i en rejäl klick syrat jaksmör. Innan soppan var klar passade jag på att mata dej. Sedan väckte jag pojken. När vi skulle äta kom den gamle hövdingen för att meddela rådets nya beslut. Han fick också en skål soppa. Vi blev sittande länge. Vi åt och pratade om gamla tider och berättade historier för pojken. Vi skrattade så högt att andra barn blev nyfikna och kom in och slog sej ner efter ett tag kom även en del av kvinnorna. Vi berättade om den stora striden vid UlanAm där människornas folk vann så många hästar att det tog en hel månad att driva dem hem. Vi berättade om alla hjältedåden från den stora striden vid de gulas stora stad. Det var längesedan jag hade en sådan kväll.
När den gamle hövdingen gick skyndade jag mej att be honom se efter pojken så att han inte skulle få svårigheter hemma för den hjälp han gav mej.
När alla hade gått tänkte jag på alla dagar då jag hade suttit ensam vid min eld. Jag tänkte på hur mitt liv skulle ha sett ut om jag hade varit en vanlig kvinna. En sån kvinna som hade födde barn åt sin man.En som hade söner och döttrar och aldrig behövde äta ensam.
Men jag har varit den upphöjda, liksom du kommer att bli den upphöjda. Vi är upphöjda över alla andra ty vi äger kunskaper om de uråldriga gudarna och de mörka vägarna. Vi kan se bortom seendet och söka bortom förnuftet. Därför kan vi inte leva i de andra kvinnornas värld och inte heller i männens värld. Vi är dömda till ensamhet och upphöjdhet tills vårt uppdrag är slutfört och vi får leva i gemenskap med gudarna.
När jag kom tillbaka hade han krupit ner under fällarna hos dej och somnat. Jag stoppade om er båda ordentligt. För första gången på länge kände jag mej utvilad och ganska nöjd. Jag bar in snö i ämbaren och ställde den vid elden för att tina. Fast det var mitt i vintern och kallt tänkte jag ta och tvätta mej. Det kändes som det var en dag för en tvagning, som en nystart för att få bort smuts och hopplöshet. Efter tvättningen lade jag bort mina svarta kläder och tog fram min vanliga skinntröja igen. Det kändes bra.
Jag satte en kastrull vatten på elden och lade i många sorters rötter och så en hel näve torkat renkött. Pojken måste ju äta ordentligt och själv hade jag inte fått i mej en riktig måltid på flera veckor. Jag la i en rejäl klick syrat jaksmör. Innan soppan var klar passade jag på att mata dej. Sedan väckte jag pojken. När vi skulle äta kom den gamle hövdingen för att meddela rådets nya beslut. Han fick också en skål soppa. Vi blev sittande länge. Vi åt och pratade om gamla tider och berättade historier för pojken. Vi skrattade så högt att andra barn blev nyfikna och kom in och slog sej ner efter ett tag kom även en del av kvinnorna. Vi berättade om den stora striden vid UlanAm där människornas folk vann så många hästar att det tog en hel månad att driva dem hem. Vi berättade om alla hjältedåden från den stora striden vid de gulas stora stad. Det var längesedan jag hade en sådan kväll.
När den gamle hövdingen gick skyndade jag mej att be honom se efter pojken så att han inte skulle få svårigheter hemma för den hjälp han gav mej.
När alla hade gått tänkte jag på alla dagar då jag hade suttit ensam vid min eld. Jag tänkte på hur mitt liv skulle ha sett ut om jag hade varit en vanlig kvinna. En sån kvinna som hade födde barn åt sin man.En som hade söner och döttrar och aldrig behövde äta ensam.
Men jag har varit den upphöjda, liksom du kommer att bli den upphöjda. Vi är upphöjda över alla andra ty vi äger kunskaper om de uråldriga gudarna och de mörka vägarna. Vi kan se bortom seendet och söka bortom förnuftet. Därför kan vi inte leva i de andra kvinnornas värld och inte heller i männens värld. Vi är dömda till ensamhet och upphöjdhet tills vårt uppdrag är slutfört och vi får leva i gemenskap med gudarna.
tisdag 3 november 2009
Nordöstra Mongoliet 8
Han såg på mej som om han försökte räkna ut om det var ett bra eller dåligt svar. Månen sken redan in genom rökhålet.Pojken tog muggen och slog i renbuljong och mjölk:
-Sov du, sa han lungt, jag matar henne i natt.
Jag var så trött att hela golvet gick i vågor.Jag föll rakt ner mellan jakfällarna och somnade.
När jag vaknade sken solen in genom rökhålet och pojken satt och pratade med dej så glatt att jag nästan väntade mej att du skulle svara men det gjorde du inte. Du låg lika stilla och blek som förut.Men vad satt han och sa den där ungen.
- Snart ska Vindsnabba föla och då får du säkert fölet. Vindsnabba är den snabbaste hästen som finns säger mamma och fölet blir nog också en riktig fortspringare. Du kommer säkert att vinna alla kapplöpningarna bara du blir frisk snart.
Föla, sa han.Hur länge var det egentligen sen jag tittade till Vindsnabba. Mer än en månad. Kanske närmare två. Jag hade lämnat min häst helt utan tillsyn i denna kalla, snörika vinter. Jag visste inte ens att hon bar ett föl.
För första gången på länge gick jag ut på slätten. Några fötter hade trampat ner snön så det blev en liten stig bort till hästarna och fåren ändå var det svårt att gå. Slätten var så vit att det gjorde ont i ögonen. Himlen var isblå med en dragning åt turkos i öster. Det var isande kallt och nordanvinden drog fram, vass och elak. Det började redan sticka och nypa i kinderna och hakan.
Jag fick ropa på Vindsnabba innan hon kom fram till mej. Hon var mager och buken var stor och spänd. Hennes mörkbruna vinterpäls var iallafall tät och lång men det var svårt för henne att gå i den djupa snön. Fölmagen hängde tung mot skaren och bromsade hennes steg.
Jag lutade pannan mot hennes panna och tänkte:
- Vindsnabba, min vän, kanske vore det bäst om du kastade det här fölet. Du kommer att fara illa och fölet kommer nog att frysa och svälta ihjäl.
Men hos Vindsnabba fanns det bara en lugn förvissning om att allt skulle ordna sig till det bästa.
-Sov du, sa han lungt, jag matar henne i natt.
Jag var så trött att hela golvet gick i vågor.Jag föll rakt ner mellan jakfällarna och somnade.
När jag vaknade sken solen in genom rökhålet och pojken satt och pratade med dej så glatt att jag nästan väntade mej att du skulle svara men det gjorde du inte. Du låg lika stilla och blek som förut.Men vad satt han och sa den där ungen.
- Snart ska Vindsnabba föla och då får du säkert fölet. Vindsnabba är den snabbaste hästen som finns säger mamma och fölet blir nog också en riktig fortspringare. Du kommer säkert att vinna alla kapplöpningarna bara du blir frisk snart.
Föla, sa han.Hur länge var det egentligen sen jag tittade till Vindsnabba. Mer än en månad. Kanske närmare två. Jag hade lämnat min häst helt utan tillsyn i denna kalla, snörika vinter. Jag visste inte ens att hon bar ett föl.
För första gången på länge gick jag ut på slätten. Några fötter hade trampat ner snön så det blev en liten stig bort till hästarna och fåren ändå var det svårt att gå. Slätten var så vit att det gjorde ont i ögonen. Himlen var isblå med en dragning åt turkos i öster. Det var isande kallt och nordanvinden drog fram, vass och elak. Det började redan sticka och nypa i kinderna och hakan.
Jag fick ropa på Vindsnabba innan hon kom fram till mej. Hon var mager och buken var stor och spänd. Hennes mörkbruna vinterpäls var iallafall tät och lång men det var svårt för henne att gå i den djupa snön. Fölmagen hängde tung mot skaren och bromsade hennes steg.
Jag lutade pannan mot hennes panna och tänkte:
- Vindsnabba, min vän, kanske vore det bäst om du kastade det här fölet. Du kommer att fara illa och fölet kommer nog att frysa och svälta ihjäl.
Men hos Vindsnabba fanns det bara en lugn förvissning om att allt skulle ordna sig till det bästa.
Nordöstra Mongoliet 7
Kvällen och fullmånen kom. Min kropp var stilla och min själ var full av styrka. De gamla gudarna stod bakom min rygg för att ge mej kraft. Jag kände deras närvaro i den tysta natten.
Gerens dörr gick upp och jag såg fullmånen hänga som en stor bronsbuckla på himlen. Till och med månen höll sej nära i kväll. De var tre som kom. Den gamle hövdingen och den unge hövdingen och Botaren i full mundering med sina fyra renhorn på skallen.
Nej, vänta nu. Det var en till som smög sej in osedd av de andra. Det var Botarens pojke som slank in som en skugga och gömde sej bakom en korg. Fyra kom in men jag tror nog att alla de andra Människorna stod hopträngda utanför dörren för att försöka höra vad som sades.
Jag satt vid elden i mina svarta kläder. Jag hade din kropp i famnen. Jag visste att jag måste skydda den till den dag då din själ kunde återvända. Den böjda dolken låg framför mej och glänste hemlighetsfullt.
Hövdingarna hälsade med böjda huvuden. De fick ingen hälsning tillbaka och ingen inbjudan att sitta ner. Sakta reste jag mej. Dej höll jag på vänstra armen och dolken i den högra. Det här var inte vad de hade väntat sej. Den unge hövdingen som redan då hade stort rykte som krigare backade några steg. Botaren började nervöst att vrida händerna. Det var bara den gamle som höll sej lugn. Han tog ett steg närmare mej och sa med låg röst:
-Gulun, min vän. Inte tänker vi ta barnet ifrån dej med våld. Du har tjänat oss Människor både länge och väl. Inte inte kommer vi hit för att göra dej illa. Men de som står här utanför tror att barnet kom hit med den onda vintern. Att hon är en ond ande som har skickats hit för att förgöra Människornas folk och vi behöver hålla ihop för att överleva de onda tiderna. Vi kan inte låte det här barnet splittra oss och göra att det blir osämja i lägret.
In genom gerens rökhål lyste en enda stjärna. Dess ljus speglades i dolken som jag sakta höjde. Jag såg på den länge innan jag svarade:
- Du är också min vän och Människornas enighet ligger också mej varmt om hjärtat. Även jag känner och vet att det är onda tider då vi alla kommer att prövas. Ni tre som leder Människorna bör därför genast börja lägga råd om hur Människorna ska enas och vara eniga i dessa onda tider i stället för att gå omkring och lyssna på sagor och kärringskvaller.
Botaren tog nu till orda och hans gnälliga röst hördes säkert bra genom den tjocka snön:
- Gulun, Det är ju alldeles omöjligt. Det går ju inte att.. Jag menar slösa mat och bränsle på nån som, på en som inte kommer, som aldrig kommer att vakna mer.
Jag gav honom inte en blick och jag svarade inte. Det blev tyst länge. Stjärnan hade rört sej över rökhålet och dess ljus föll nu på din lilla näsa och dina täta svarta ögonfransar. Du låg så fridfull i min famn. Gudarna knackade mej lätt i ryggen. Nu var avgörandets stund. Undergång eller seger.
Jag sträckte på ryggen och såg strängt på de tre:
- Jag är Gulun.Hittad av Shio. Fostrad till att gå de mörka vägarna. Fostrad att aldrig frukta döden. Det enda jag vill veta är om rådets beslut står fast ?
Jag lyfte nu dolken högt över mitt huvud innan jag fortsatte:
- Om rådets beslut står fast ska jag följa det. Jag ska följa det på detta sätt. Med egen hand skär jag halsen av flickebarnet och sedan offrar jag mej själv på samma sätt. Era fallna krigare kan sedan irra omkring i det stora mörkret utan vägvisare och ni andra kan irra omkring här på marken och beskylla varandra för det dåliga vädret medan flickan och jag sitter hos de varghövdade gudarna.
Den gamle såg på mej och det glittrade lite i hans ögon, kanske var det stjärnljuset som nådde ända dit:
- Vi tre ska i morgon lägga nytt råd, sa han högtidligt, vi önskar dej nu en god natts sömn.
Han böjde på huvudet och gick. Efter honom tumlade de andra två som skrämda renkalvar.
Jag la ner dej under jakfällen. Det susade i mitt huvud och jag var så trött.
- Tänkte du verkligen göra det ?
Pojken stod framför mej. En vindögd liten rackare med en stor glugg i stället för framtänder.
-Ja, suckade jag stilla. Blir jag tvungen så gör jag det, så är det.
Gerens dörr gick upp och jag såg fullmånen hänga som en stor bronsbuckla på himlen. Till och med månen höll sej nära i kväll. De var tre som kom. Den gamle hövdingen och den unge hövdingen och Botaren i full mundering med sina fyra renhorn på skallen.
Nej, vänta nu. Det var en till som smög sej in osedd av de andra. Det var Botarens pojke som slank in som en skugga och gömde sej bakom en korg. Fyra kom in men jag tror nog att alla de andra Människorna stod hopträngda utanför dörren för att försöka höra vad som sades.
Jag satt vid elden i mina svarta kläder. Jag hade din kropp i famnen. Jag visste att jag måste skydda den till den dag då din själ kunde återvända. Den böjda dolken låg framför mej och glänste hemlighetsfullt.
Hövdingarna hälsade med böjda huvuden. De fick ingen hälsning tillbaka och ingen inbjudan att sitta ner. Sakta reste jag mej. Dej höll jag på vänstra armen och dolken i den högra. Det här var inte vad de hade väntat sej. Den unge hövdingen som redan då hade stort rykte som krigare backade några steg. Botaren började nervöst att vrida händerna. Det var bara den gamle som höll sej lugn. Han tog ett steg närmare mej och sa med låg röst:
-Gulun, min vän. Inte tänker vi ta barnet ifrån dej med våld. Du har tjänat oss Människor både länge och väl. Inte inte kommer vi hit för att göra dej illa. Men de som står här utanför tror att barnet kom hit med den onda vintern. Att hon är en ond ande som har skickats hit för att förgöra Människornas folk och vi behöver hålla ihop för att överleva de onda tiderna. Vi kan inte låte det här barnet splittra oss och göra att det blir osämja i lägret.
In genom gerens rökhål lyste en enda stjärna. Dess ljus speglades i dolken som jag sakta höjde. Jag såg på den länge innan jag svarade:
- Du är också min vän och Människornas enighet ligger också mej varmt om hjärtat. Även jag känner och vet att det är onda tider då vi alla kommer att prövas. Ni tre som leder Människorna bör därför genast börja lägga råd om hur Människorna ska enas och vara eniga i dessa onda tider i stället för att gå omkring och lyssna på sagor och kärringskvaller.
Botaren tog nu till orda och hans gnälliga röst hördes säkert bra genom den tjocka snön:
- Gulun, Det är ju alldeles omöjligt. Det går ju inte att.. Jag menar slösa mat och bränsle på nån som, på en som inte kommer, som aldrig kommer att vakna mer.
Jag gav honom inte en blick och jag svarade inte. Det blev tyst länge. Stjärnan hade rört sej över rökhålet och dess ljus föll nu på din lilla näsa och dina täta svarta ögonfransar. Du låg så fridfull i min famn. Gudarna knackade mej lätt i ryggen. Nu var avgörandets stund. Undergång eller seger.
Jag sträckte på ryggen och såg strängt på de tre:
- Jag är Gulun.Hittad av Shio. Fostrad till att gå de mörka vägarna. Fostrad att aldrig frukta döden. Det enda jag vill veta är om rådets beslut står fast ?
Jag lyfte nu dolken högt över mitt huvud innan jag fortsatte:
- Om rådets beslut står fast ska jag följa det. Jag ska följa det på detta sätt. Med egen hand skär jag halsen av flickebarnet och sedan offrar jag mej själv på samma sätt. Era fallna krigare kan sedan irra omkring i det stora mörkret utan vägvisare och ni andra kan irra omkring här på marken och beskylla varandra för det dåliga vädret medan flickan och jag sitter hos de varghövdade gudarna.
Den gamle såg på mej och det glittrade lite i hans ögon, kanske var det stjärnljuset som nådde ända dit:
- Vi tre ska i morgon lägga nytt råd, sa han högtidligt, vi önskar dej nu en god natts sömn.
Han böjde på huvudet och gick. Efter honom tumlade de andra två som skrämda renkalvar.
Jag la ner dej under jakfällen. Det susade i mitt huvud och jag var så trött.
- Tänkte du verkligen göra det ?
Pojken stod framför mej. En vindögd liten rackare med en stor glugg i stället för framtänder.
-Ja, suckade jag stilla. Blir jag tvungen så gör jag det, så är det.
måndag 2 november 2009
Nordöstra Mongoliet 6
Kyla mildrades de närmaste dagarna men i stället började det snöa. Dt snöade tre dagar och tre nätter. Sedan kom nordanvinden och blåste snön rakt ner i den grunda sänkan på slätten där vi hade vårt vinterläger. Snön packades hårt upp mot skinnväggarna på min ger. Det var ingen av människorna som hade upplevt sådana mängder snö förut. Djuren fick svårt att hitta mat. De låg tätt tryckta mot varandra nästan dolda under snön och jag fasade för den dag då vi skulle börja hitta ihjälsvultna hästar där ute i allt det vita.
Snön som låg på gerens väggar och tak gjorde väggarna så tjocka och täta att jag bara behövde elda för att värma maten och det var tur för det var verkligen brist på bränsle.Men den täta snön tog också bort alla ljud. Det kändes som vi var ensamma i världen du och jag. Jag försökte prata med dej och sjunga för dej för att förmå din själ att komma tillbaka men inget hände och min röst blev bara ett hest kraxande.Sångerna dränktes i den vita tystnaden och försvann. Så fanns bara det evigt monotona matandet igen.
Tiden gick och fullmånen närmade sej men du låg som förut. Du blev inte bättre och inte sämre. Kvällen före fullmånen värmde jag vatten och tvättade dej vid elden och sedan gnuggade jag hela din kropp med jakister och kamfer. Jag trodde att värmen, massagen och den skarpa doften skulle få dej att reagera men det hände ingenting alls. Jag flätade ditt svarta hår och prydde det med mitt röda band. Sedan slog jag hästfilten omkring dej och satt och vaggade din lilla tunna kropp i min famn hela natten.
När morgonen kom hämtade jag den svängda dolken ur kistan.
Snön som låg på gerens väggar och tak gjorde väggarna så tjocka och täta att jag bara behövde elda för att värma maten och det var tur för det var verkligen brist på bränsle.Men den täta snön tog också bort alla ljud. Det kändes som vi var ensamma i världen du och jag. Jag försökte prata med dej och sjunga för dej för att förmå din själ att komma tillbaka men inget hände och min röst blev bara ett hest kraxande.Sångerna dränktes i den vita tystnaden och försvann. Så fanns bara det evigt monotona matandet igen.
Tiden gick och fullmånen närmade sej men du låg som förut. Du blev inte bättre och inte sämre. Kvällen före fullmånen värmde jag vatten och tvättade dej vid elden och sedan gnuggade jag hela din kropp med jakister och kamfer. Jag trodde att värmen, massagen och den skarpa doften skulle få dej att reagera men det hände ingenting alls. Jag flätade ditt svarta hår och prydde det med mitt röda band. Sedan slog jag hästfilten omkring dej och satt och vaggade din lilla tunna kropp i min famn hela natten.
När morgonen kom hämtade jag den svängda dolken ur kistan.
söndag 1 november 2009
if I ever had to write the lyrics for a country song
Jag vet inte hur många gånger jag har knutit skor
åt alla mina barn.
Satt skon uppå en barnafot
tagit snörena och dragit åt
och gjort en fin rosett.
Med stora ögon har de tittat på
prövat knyta och sen fått det rätt
Efter att ha tränat ett tag.
Men min ena grabb han fick det riktigt svårt.
Problemet bara växte och blev för honom stort.
Han tränade och tränade men det var som förgjort.
Det blev alltid trassel och aldrig någon knut
När det skulle lekas var han jämt den siste ut.
Jag vet inte hur många gånger jag har knutit skor
åt alla mina barn.
Satt skon uppå en barnafot
tagit snörena och dragit åt
och gjort en fin rosett.
Med stora ögon har de tittat på
prövat knyta och sen fått det rätt
Efter att ha tränat ett tag.
Jag hjälpte honom knyta i väldigt många år
och hade knapp på skorna eller snören med resår.
Fast grabben han var ledsen och fällde nog nån tår
när fröken i hans skola sa att han mest var lat
och skulle knyta skorna själv. Det var en massa tjat.
Jag vet inte hur många gånger jag har knutit skor
åt alla mina barn.
Satt skon uppå en barnafot
tagit snörena och dragit åt
och gjort en fin rosett.
Med stora ögon har de tittat på
prövat knyta och sen fått det rätt
Efter att ha tränat ett tag.
Föken i skolan sa till mej -tänk nu på
de gör ej skor med kardborrar i storlek förtitvå
Han får träna knyta hela rasterna det blir bättre så.
Att få på sej skorna blev en plåga för min pojk
till att gå ut och leka fanns det nästan ingen ork
Jag vet inte hur många gånger jag har knutit skor
åt alla mina barn.
Satt skon uppå en barnafot
tagit snörena och dragit åt
och gjort en fin rosett.
Med stora ögon har de tittat på
prövat knyta och sen fått det rätt
efter att ha tränat ett tag.
Åren har passerat ch min pojk har blivit stor.
Nu sitter han i köket här hemma hos sin mor
I handen håller han en liten liten sko
Och sedan trär han fast den på sin lilla dotters fot
tar tag i snörena och drar åt
och gör sen väldigt lätt en liten fin rosett.
åt alla mina barn.
Satt skon uppå en barnafot
tagit snörena och dragit åt
och gjort en fin rosett.
Med stora ögon har de tittat på
prövat knyta och sen fått det rätt
Efter att ha tränat ett tag.
Men min ena grabb han fick det riktigt svårt.
Problemet bara växte och blev för honom stort.
Han tränade och tränade men det var som förgjort.
Det blev alltid trassel och aldrig någon knut
När det skulle lekas var han jämt den siste ut.
Jag vet inte hur många gånger jag har knutit skor
åt alla mina barn.
Satt skon uppå en barnafot
tagit snörena och dragit åt
och gjort en fin rosett.
Med stora ögon har de tittat på
prövat knyta och sen fått det rätt
Efter att ha tränat ett tag.
Jag hjälpte honom knyta i väldigt många år
och hade knapp på skorna eller snören med resår.
Fast grabben han var ledsen och fällde nog nån tår
när fröken i hans skola sa att han mest var lat
och skulle knyta skorna själv. Det var en massa tjat.
Jag vet inte hur många gånger jag har knutit skor
åt alla mina barn.
Satt skon uppå en barnafot
tagit snörena och dragit åt
och gjort en fin rosett.
Med stora ögon har de tittat på
prövat knyta och sen fått det rätt
Efter att ha tränat ett tag.
Föken i skolan sa till mej -tänk nu på
de gör ej skor med kardborrar i storlek förtitvå
Han får träna knyta hela rasterna det blir bättre så.
Att få på sej skorna blev en plåga för min pojk
till att gå ut och leka fanns det nästan ingen ork
Jag vet inte hur många gånger jag har knutit skor
åt alla mina barn.
Satt skon uppå en barnafot
tagit snörena och dragit åt
och gjort en fin rosett.
Med stora ögon har de tittat på
prövat knyta och sen fått det rätt
efter att ha tränat ett tag.
Åren har passerat ch min pojk har blivit stor.
Nu sitter han i köket här hemma hos sin mor
I handen håller han en liten liten sko
Och sedan trär han fast den på sin lilla dotters fot
tar tag i snörena och drar åt
och gör sen väldigt lätt en liten fin rosett.
Nordöstra Mongoliet 5
En frist till nästa fullmåne. Några veckor. Skulle du vakna av dej själv på den tiden ? Du låg där under fällarna. Och såg nästan ut som du bara sov. Liten och blek. Andningen var jämn men svag och du reagerade inte ens när jag stack det tunna strået av gräs i din näsa och vidare ner i halsen. Munnen full med mjölk och buljong och sedan långsamt trycka in det i det tunna röret av gräs.
Jag satte mej vid elden och började vagga fram och tillbaka medan jag sjöng den urgamla sången om alla dem som före mej hade tjänat gudarna med vargansikten. Jag nämnde deras namn och ropade på dem och bad om råd och styrka.
Sedan sjöng jag om allt jag hade gjort för människorna sedan jag kom till dem som liten flicka. Hur jag hade väglett deras krigare när de gick i de mörka dalarna. Hur jag hade sett bortom seendet för att leda jägarna rätt och för att ge krigarna stora byten.Hur jag hade suttit till häst i dagar och nätter under de stora stridernas tid. Mina gåvor har ständigt varit människorna till nytta och jag har aldrig svikit dem. De borde lita på att jag kan tolka de varghövdades vilja. Människorna borde lita på att jag vill dem väl.
Jag srtödde blad från renande örter på elden för att skärpa min tanke och mina sinnen . Sedan satte jag mej på huk vid elden och sjönk sakta ner i mitt eget medvetande.
När röken från örterna för länge sedan hade skingrats steg jag upp och tog fram de kläder jag brukade bära i strid. Allt var svart. Färgat av den svarta jorden. Broderierna var gula av dyr ockra.Var det en strid dår jag skulle bekämpa mina egna ?
Nej, det var en omöjlig tanke. I denna onda vinter måste vi hålla ihop annars dör vi alla. Men jag hade sett det förr. Hur onda tider med kyla, svält och motgångar hade fått människorna att vända sej mot varandra och slåss om de få smulor som fanns. Det är en väg som leder bort från ordningen och bort från gudarna. Rakt mot kaos och undergång bär den vägen. Skickliga hövdingar kan få Människorna att vilja hjälpa varandra även i tider av nöd men den gamle hövdingen var gammal och kraftlös. Dn unge var för ung och maktlysten.
Jag la handen på din bleka panna och svor på att jag inte skulle låta dej dö.
Jag satte mej vid elden och började vagga fram och tillbaka medan jag sjöng den urgamla sången om alla dem som före mej hade tjänat gudarna med vargansikten. Jag nämnde deras namn och ropade på dem och bad om råd och styrka.
Sedan sjöng jag om allt jag hade gjort för människorna sedan jag kom till dem som liten flicka. Hur jag hade väglett deras krigare när de gick i de mörka dalarna. Hur jag hade sett bortom seendet för att leda jägarna rätt och för att ge krigarna stora byten.Hur jag hade suttit till häst i dagar och nätter under de stora stridernas tid. Mina gåvor har ständigt varit människorna till nytta och jag har aldrig svikit dem. De borde lita på att jag kan tolka de varghövdades vilja. Människorna borde lita på att jag vill dem väl.
Jag srtödde blad från renande örter på elden för att skärpa min tanke och mina sinnen . Sedan satte jag mej på huk vid elden och sjönk sakta ner i mitt eget medvetande.
När röken från örterna för länge sedan hade skingrats steg jag upp och tog fram de kläder jag brukade bära i strid. Allt var svart. Färgat av den svarta jorden. Broderierna var gula av dyr ockra.Var det en strid dår jag skulle bekämpa mina egna ?
Nej, det var en omöjlig tanke. I denna onda vinter måste vi hålla ihop annars dör vi alla. Men jag hade sett det förr. Hur onda tider med kyla, svält och motgångar hade fått människorna att vända sej mot varandra och slåss om de få smulor som fanns. Det är en väg som leder bort från ordningen och bort från gudarna. Rakt mot kaos och undergång bär den vägen. Skickliga hövdingar kan få Människorna att vilja hjälpa varandra även i tider av nöd men den gamle hövdingen var gammal och kraftlös. Dn unge var för ung och maktlysten.
Jag la handen på din bleka panna och svor på att jag inte skulle låta dej dö.
Språkbråk
Man ska välja sina strider var det nån som sa. Tidigt valde jag bort en strid. Bråket om språket. Du vet det där där några vetabästare talar om för andra hur man får säga eller inte säga. Det går drev om allt möjligt. De hemska svordomarna, de amerikanska lånorden, undomsspråket med en massa asså och typ, förortssvenskan som snart tar över.
Jag har inte brytt mej. Språket klarar sej fint. Allt som kommer till utvecklar och berikar. Inte försvinner ehuru och således bara för att barn idag hellre säger asså eller typ. Nästa vår kommer det något annat som förståsigpåarna ska förfasa sig över och sen spår de svenska språkets snara undergång, igen.
Språket klarar sig nog. Det är mera maskros än drivhusazalea. Dessutom är ju ditt språk så mycket du. Det berättar inte bara det du vill meddela omvärlden. Det berättar också ungefär hur gammal du är. Var du är uppvuxen. Vilken samhällsklass du tillhör och vilken färg du har på naglarna. Kritiserar man språket är det väldigt nära att man dömer ut personligheten och sånt ska man inte syssla med.
Däremot är det väldigt spännande att följa vad som händer med språket. Förändringar i språkbruket i stora grupper speglar förändringar i samhället och levnadsvillkoren. Men eftersom språket hör så nära ihopmed tanken och personligheten så kan ju språkförändringar också visa oss framtidens samhälle. Framtiden byggs ju först i tanken och vi är ju begränsade till det vi kan uttrycka och fundera ut.
Den stora förändringen i språket just nu handlar om att den övergång från talspråk till skriftspråk som har varit igång de senaste 150 åren nu accelererar. Av dem som växer upp idag är det många som har skriften som viktigaste kommunikationsspråk. De skriver på mailen, chatten och mobilen till kompisarna oftare och mer än de pratar. En genomsnittlig trettonåring idag skriver under en vanlig vecka minst 10 gånger mer än jag gjorde när jag var tretton.
Ja, spelar roll, säger ni. Bara olika kanaler för kommunikation...
I min värld är det en jätteförändring talspråk och skriftspråk är så vitt skilda till sin karaktär så det kommer att göra stor skillnad både på människorna och samhället.
Jag har inte brytt mej. Språket klarar sej fint. Allt som kommer till utvecklar och berikar. Inte försvinner ehuru och således bara för att barn idag hellre säger asså eller typ. Nästa vår kommer det något annat som förståsigpåarna ska förfasa sig över och sen spår de svenska språkets snara undergång, igen.
Språket klarar sig nog. Det är mera maskros än drivhusazalea. Dessutom är ju ditt språk så mycket du. Det berättar inte bara det du vill meddela omvärlden. Det berättar också ungefär hur gammal du är. Var du är uppvuxen. Vilken samhällsklass du tillhör och vilken färg du har på naglarna. Kritiserar man språket är det väldigt nära att man dömer ut personligheten och sånt ska man inte syssla med.
Däremot är det väldigt spännande att följa vad som händer med språket. Förändringar i språkbruket i stora grupper speglar förändringar i samhället och levnadsvillkoren. Men eftersom språket hör så nära ihopmed tanken och personligheten så kan ju språkförändringar också visa oss framtidens samhälle. Framtiden byggs ju först i tanken och vi är ju begränsade till det vi kan uttrycka och fundera ut.
Den stora förändringen i språket just nu handlar om att den övergång från talspråk till skriftspråk som har varit igång de senaste 150 åren nu accelererar. Av dem som växer upp idag är det många som har skriften som viktigaste kommunikationsspråk. De skriver på mailen, chatten och mobilen till kompisarna oftare och mer än de pratar. En genomsnittlig trettonåring idag skriver under en vanlig vecka minst 10 gånger mer än jag gjorde när jag var tretton.
Ja, spelar roll, säger ni. Bara olika kanaler för kommunikation...
I min värld är det en jätteförändring talspråk och skriftspråk är så vitt skilda till sin karaktär så det kommer att göra stor skillnad både på människorna och samhället.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)