Varje gång jag äter en mazarin, och det är föralldel inte så ofta, tänker jag på sjukhuset i Backe. Ett oerhört fartigt och modernt ställe. När man kom in genom de stora glasdörrarna och gick bland alla människor med och utan vita rockar som ilade hit och dit så kände man en fläkt av den stora världen. Många okända människor med olika dialekter en del talade till och med danska. Själva luften därinne andades stora dramatiska händelser och stora livsavgörande vändningar. Den långa, svängda trappan sträckte sej nästan ända till himlen. Åtminstone till andra våningen där läkarsekreterarna satt och knattrade maskin.
Dit kunde man gå på håltimmarna om man hade pengar och gå rakt igenom marmorhallen och in på fiket. Jag minns än hur ohyggligt mondän och värlsvan jag kände mej första gången jag gick dit utan mamma eller pappa. Första gången jag alldeles själv beställde kaffe och en mazarin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar