Höstterminsstart

Nu har vi börjat igen. Har vi. Nu igen.
Det är 21 år sedan jag fick mitt första lärarjobb. På Kastalskolan i Brunflo. Över 500 elever och en ämnesinstutition som inte var städad sen det var realskola. Tror vi slängde 200 säckar med gamla spritstenciler första månaden. På den tiden började lärarna samma dag som eleverna. Ingen inskolning där inte.

Sedan dess har jag börjat skolan 17 gånger. Tre gånger har jag missat eftersom jag har varit barnledig. För det mesta börjar det liksom pirra och surra i jobbdelen av hjärnan redan i början av augusti.Det ploppar upp små idéer om vad man kan göra.Jag känner en väldig lust att läsa ungdomsböcker och gör det också. Och jag tänker på de elever jag kommer att möta och hur jag ska kunna nå dem på bästa sätt.

Höstterminsstarten brukar vara lustfylld och glad. En riktig nystart, full av planer och idéer. Lust att undervisa och glädje i att möta alla eleverna igen.

Jag förstår inte vad som har hänt i år. Det är absolut inget fel på eleverna. De är både snälla och trevliga. Mina kollegor är högst förträffliga människor som det är en glädje att samarbeta med. Allt borde vara jättebra. Men jag har ingen lust.

Så enkelt är det. Pirret och surret i jobbhjärnan vill inte dyka upp. Kanske hann det inte med när vi började redan den tionde augusti. Kanske var det alldeles för kul att vara ledig. Eller så är det så att det här arbetssättet vi har nu inte passar mej.

Klarar inte riktigt av att allt ska minutplaneras och alla grupper ska undervisas exakt i takt. Känner mej snärjd och instängd av sånt. Visst förstår jag att det har praktiska fördelar om alla har exakt på ett papper vad som ska göras lektion för lektion. Men vart tar det inspirerade ögonblicket vägen? Den där stunden då eleverna tänder till på en fråga och fördjupar sej i den. Eller när de vidareutvecklar en arbetsuppgift och tar den till en helt annan nivå. Eller de gångerna när man känner att just nu fungerar inte det jag hade planerat med det här gänget och man lägger om planen precis på klassrumströskeln. De gångerna när det bär iväg på nåt sätt. Pulserar och lever i klassrummet. När det blir en lång diskussion om tryckfrihet fast vi egentligen skulle läsa i samhällsboken och svara på frågor om grundlagar. Eller när en enkel fråga leder till att hela klassen skriver debattinlägg. Men ska planeringen hålla är det nog säkrast att inte uppmuntra sånt.