Husmorsångest

Ibland drabbas jag av husmorsångest. Då grottar jag ner mej i allt jag inte kan. Kan inte baka en kaka som ser vettig ut. Kan inte göra nånting utan att allting ligger på golvet eller kommer bort. Har aldrig lyckats sy en rak raksöm. Har aldrig vävt en matta i hela mitt liv. Aldrig kavlat nåt utan att det har blivit som svarta pisten i Tärnaby. Hänger jag upp nåt blir det snett. Ska nåt matcha så skär det sig garanterat. Mina barn äger nästan aldrig två likadana vantar eller sockar. De har tur om det går hitta igen två likadana skor i våran hall.I mina garderober ser det ut som en tsunami just har dragit förbi.

Då tänker jag på farmors rader av exakt likadana rågsiktsbröd som låg på jäsning på köksbänken medan resten av köket var skinande rent. Lukten av anis och sirap och värmen från ugnen var det enda som visade att det var bakning på gång. Nog kan jag baka bröd men då drar jag omkring i ett moln av mjöl medan degkladdet hänger som julgirlanger på köksluckorna. Det tar tre dagar att bemästra kaoset efteråt om jag nu inte helt enkelt väntar tills degen har torkat och ramlat ner.

Jag tänker på renskurade golv med gladrandiga rena trasmattor på och en perfekt bäddad säng med ett virkat vitt överkast. Här finns det bara grusiga, trasiga mattor och virka kan jag överhuvudtaget inte. Något vitt har jag aldrig haft i mitt hem för det skulle vara fullt av ketchup- och blåbärssoppefläckar på mindre än en timme.

Husmorsångesten kramar om hjärtat och förlamar tankarna. Man kunde ju tro att den skulle sätta lite fart på mej och göra så jag äntligen städar och röjer upp, men icke.

Ångest är inte en konstruktiv kraft. Den förlamar och gör mej alldeles paralyserad. Allt rasar ihop mer och mer runt omkring mej ju mer jag tänker på hur usel jag är. Provar med att titta ut i stället men då kommer jag ju bara på att jag inte kan putsa fönster heller.