Brännskada

Jag är brännskadad. Det är nog bara att inse det och acceptera faktum. Det är sju år sedan själva branden då en massa synapser i hjärnan helt enkelt smälte ner och försvann. Överhettade av många års stressande både hemma och på jobbet. Sedan dess har jag rehabiliterat mej, vilat, lärt mej avslappning, motionerat, mediterat med mera, allt i akt och mening att bli återställd. Alltså likadan som jag var förut. Men det har gått sju år och på de senaste fem och ett halvt åren har det egentligen inte skett någon förbättring alls. Jag får nog helt enkelt vara sån här, lite lätt vidbränd, resten av livet.

Brännskadan yttrar sej som en ganska svår stressallergi. Skynda mej lite kan jag ju visst. Åtminstone så länge livet är någorlunda överskådligt. Fokusera kan jag riktigt bra så länge jag inte har för många olika saker på gång samtidigt. Men om livet blir svårt att överblicka och jag sitter med ansvaret för någon grej för mycket så löser överhettningsskyddet ut och jag glömmer 80% och resten rör jag ihop och virrar till något alldeles otroligt. Sedan blir jag nedstämd och ledsen och måste vila och kyla ner hjärnan ganska länge innan den fungerar bra igen.

Kanske det är dags att helt enkelt börja gilla läget. I stället för att försöka svara upp mot alla krav så ska jag tillverka en skylt där det står " Pressa mej inte jag är vidbränd" eller möjligen " utslagen pga brännskada". Den skylten kunde jag bara ta och hålla upp, eller hänga runt halsen när det hotar att bli för mycket.