Avsnitt tjugoett

Nästa morgon blåste ljumma vindar och hela stäppen lyste grön under solen. Hästarna och fåren gick långt ifrån människornas läger och betade. Jakarna idisslade i solen och tiotusen svalor flög högt uppe i det blå.
Jag satt i gräset utanför geeren och sjöng för min docka som Gulun hade snott ihop åt mej av två tygtrasor. Efter ett tag hörde jag någon som hostade. Det rosslade och pep.Det kom från baksidan av våran ljusgrå geer.Ljudet lät otäckt och jag blev så rädd att jag började gråta. Gulun kom ut för att se till mej och hon gick genast vidare för att söka efter den som hostade. När hon kom tillbaka bar hon en pojke i sin famn. Han var lång och stor, tyckte jag men fruktansvärt mager och alldeles grå i skinnet. Han andades konstigt och tungt. När han hostade skakade hela hans kropp. Gulun satte ner pojken och gick in efter den stora jakfällen.
Nu var det pojkens tur att ligga på fällen ute i den friska luften. Han fick te med extra mycket jaksmör i av Gulun. Men han orkade nästan inte ens smaka på det.Hela tiden stirrade han på mej. Det var något konstigt med hans ögon.

Efter en stund la han sej ner och blundade i solen. Gulun satt och såg på hans bröstkorg och lyssnade på hans tunga andhämtning. Sakta skakade hon på huvudet.
-Jag visste att hon skulle klara sej, viskade pojken, jag ville bara se henne. Nu när hon är frisk. Jag visste det....
Sedan kom ett fruktansvärt hostanfall och Gulun höll om honom och strök honom sakta över ryggen. Ryggraden syntes genom hans skinnkolt.

Solen gick sakta över himlen och började sänka sej i väster och pojken låg i Guluns famn och kämpade för varje andetag. Det lät som det gjorde ont att andas. Så helt plötsligt blev allt lungt. Andetagen blev så små och ytliga att de knappt märktes längre. Gulun böjde huvudet bakåt och såg upp på himlen och hennes starka, klara röst började sjunga.

Gå inte din väg
stanna här hos oss.
Dina bröder och systrar
behöver din styrka och ditt mod.
Dina ofödda barn behöver sin far.
Du har tusen soliga dagar kvar
Vi behöver din smidighet och snabbhet
i jakten över stäppen.
Vi behöver din klokhet
när vi lägger råd.
Alla ni fågeldemoner
med vassa näbbar
ni får hacka efter
någon annans ögon
och riva med klorna
i ett annat hjärta
Vår vän stannar här
hos oss.

Gulun sjöng så högt och starkt att alla Människorna kom ut och tittade. Hon sjöng som om hon försöökte skrämma bort en farlig fiende med sin sång.Jag såg hennes vilja ligga som ett band av ljus kring henne och pojken. När hon sjöng om fågeldemonerna skymdes solen plötsligt av vingar. Svarta fåglar samlades på taken till geerena runt omkring. En del hoppade på marken fram mot gulun och pojken. De tittade på dem med sina runda,rovlystna ögonDe satt där och bara väntade på att få hugga sina gula näbbar i kött. De ville riva och slita och hacka. Jag ville skydda mina ögon för jag visste att de skulle försöka hacka mej i ögonen men jag var så rädd att jag inte kunde lyfta händerna. Jag ville ropa på Gulun så att hon skulle rädda mej. Varför skulle hon bry sig om en främmande pojke.
-Hjälp mej istället, ville jag ropa. Men jag kunde inte.

Guluns sång gick snabbare och ljöd högre för varje gång hon tog om den. Bandet av ljus sken allt klarare.Det flöt ut och blev större Jag flyttade mej sakta in i ljuskretsen. Gulun hade hört min tanke. Jag var inte ensam.