Förr i tiden hade man finkläder. Ja, iallafall jag. Sånt man bara fick ta på sej vid vissa speciella tillfällen. De hängde i garderoben i väntan på att det skulle bli jul eller midsommar eller födelsedag. Det gick an att sträcka in armen där i mörkret och känna på det fina materialet och titta på färgerna. Tänka lite på hur härligt det skulle kännas att ta på sej de där fina kläderna.Men använda dem fick man inte. De kunde ju bli förstörda. Ibland hände det att den där dagen då finkläderna skulle på var så långt borta att när den väl kom var kläderna för små. Ett annat problem var att man var så ovan vid att använda dem att de skavde och kändes obekväma och allmänt fel.
Numera är det inte så vanligt att vi behandlar kläder på det viset. De flesta tar nog på sej det de känner för. Men hur gör vi med ord ?
De största och vackraste orden sparar vi på. Vi nöter inte på dem till vardags. Nån gång längst inne i mörkret står vi och känner på ord om kärlek och längtan, sorg och ensamhet, hopp och förtvivlan. Sedan stänger vi dörren för att inte nöta ut dem. Kanske tar vi fram dem till nån begravning.
Nog tror jag de mår bra av att användas, orden också... De blir inte utslitna och om man blir lite van att använda dem - både säga och höra - så skaver de inte så mycket heller, utan sitter som en smäck! :-)
SvaraRaderaSu Li
Jag tror faktiskt på att orden ska ligga lite och vila. Använder man dem för mycket är det lätt att vi missbrukar dem och de förlorar helt mening. Fina som de är.
SvaraRaderaTa meningen "Jag älskar dig" till exempel.
Fast samtidigt bör vi nog använda det oftare. Men vi måste lära oss att använda orden ordentligt. Och där kanske inte jag är världsbäst, men jag försöker.