Någon gång för länge sedan ingick jag ett avtal med mig själv. Det gick ut på att jag aldrig skulle sörja över döda ting. Det enda som det egentligen är värt att investera känslor i är ju trots allt människor, och i viss mån djur.
Det här låter ju både enkelt och sunt men här sitter jag nu i den arla morgonväkten och sörjer över en kaffepanna så det riktigt gör ont i hjärtat. En kaffepanna, en helt värdelös kaffepanna dessutom eftersom det ens inte går att koka kaffe i den. Dessutom saknar jag in i döden en mycket liten rottingkorg.
Satt vid morgonfikat och insåg att det är mindre än en vecka till skärtorsdag. Lilla E kommer att bli världens sötaste lilla påskkärring med huckle och röda kinder. Och den lilla buckliga kaffepannan ska hon förstås ha att lägga godis i. Den som alla mina små påskkäringar har haft ända sedan -91. Och så den lilla korgen full med fullkomligt obegripliga små påskkort. Och för första gången på flera år satt jag där och kände att det skulle bli roligt att fira påsk.
Korgen och kaffepannan ja. De är inte här. Följde liksom inte med i flytten utan blev kvar på förra stället. Numera troligen bortslängt som värdelöst skräp. För alla utom för mig är det ju förstås värdelöst skräp. Men för mig är det minnen och tradition. Kanske för mina barn också.
Man ska absolut inte sörja över döda ting. Man ska vara glad att människorna är på plats och vid någorlunda gott mod trots de stormar som har blåst över oss de senaste åren. Ändå sitter jag här och gråter en skvätt över en liten bucklig kaffepanna och en gammal utflyktskorg i barnstorlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar