Jag är ju en ordmänniska. Tickar igång på snygga formuleringar. Kan gå och vända ett ord i munnen i dagar. Avundas de författare och talare som har ett språk med en unik ton. De vars språk har en alldeles egen rytm och andning. Ändå slås jag ofta av att den viktigaste kommunikationen är ordlös. En blick, en snabb strykning över handen eller att någon tittar snett förbi dej är nästan alltid mer fullt av betydelse än en hel roman.
De viktigaste och största saker vi är med om går heller inte riktigt beskriva eller uttrycka med ord. Födelsen, döden, kärleken och sorgen går det inte att berätta om. När jag försöker hör jag själv hur platt och klichéartat det blir. Möjligen kan den som själv har varit där förstå men det går inte på något sätt beskriva. Återigen inser man den stora sanning som ligger i Ingemar Stenmarks ord:
- De gå int förklara för nån som int begrip.
Så vi kanske ska lägga ner det här med orden och allt pratandet. Vi kanske ska använda blickar, kramar och tårar för att göra oss förstådda i stället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar