Varje sommar tar jag mej till havet. Alltid samma hav, samma plats sedan jag var tre och morfar byggde stugan. Stugan är liten och brun och står i en skogsbacke vid en sandig och grund vik av den kallaste delen av Östersjön. Kristallklart salt vatten och en vind som luktar hav och rent, några stenar att klättra på och en och annan tärna. Det är allt som finns.
Nej, fel. Det var allt som fanns och det var precis tillräckligt. För en sju,åtta år sedan började förändringen märkas. Det var inte längre saltränder på kroppen och saltstelt hår på ungar som hade badat i havet hela dagen. Nu i sommar när jag tog jycken med mej ner till viken ställde hon sig där och drack. Havsvatten. Det smakar inte ens salt längre.
Vattnet i viken har inte längre den lätt turkosa ton som brukar kallas för aqua utan färgen drar mot brunt och botten syns knappt.
För en par tre år sedan började man få aborre i stället för strömming i näten. Och nu har det i detta klara, kalla vatten dykt upp en vidrig, brunkladdig sörja som luktar ruttna äggskal. Tång och alger och elände som ligger som ett sörjigt täcke över den kritvita sanden i vattenbrynet.
Jag svär ve och förbannelse över de profithungriga balter och danska kemikaliebönder som håller på att förvandla mitt hav till en sörjig insjö ända tills jag kommer på att jag själv efter alla dessa år av ätande och konsumerande är lika skyldig som nån annan.
Jag ångrar mej, kan jag få mitt hav tillbaka ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar