Vatten

Jag har alltid varit en fumlig person. Långsam och lite smådrullig så där. Det gjorde att alla former av idrott var en plåga under min uppväxt. Med en racket, ett slagträ och / eller en boll växte fumligheten till rent monumentala nivåer. Ganska snart kom jag på att det var bäst för både mej själv och andra om jag försökte undvika att idrotta så långt det nu bara gick.

Det fanns egentligen bara en arena jag kunde hävda mej på när det gällde någon typ av fysisk aktivitet. Jag var bra så fort jag kom ner i vattnet.

Vattnet var mitt rätta element. Det var alltid vänligt och följsamt. Det var aldrig på tvären utan stödde mej och bar mej i allt jag ville göra. Ingen kunde dyka i från högre höjd än jag. Ingen simmade längre eller djupare under vattnet. Jag kunde göra tre volter i rad under ytan och stå på händer. Jag frös aldrig.

Jag klöv vattnet perfekt vid varje dykning. Utan ett plask försvann jag ner i den tysta, svala undervattensvärlden. Guldskimmrande stoft flöt omkring i det mjuka vattnet och de andras skratt och stoj försvann mer och mer ju längre ner i mörkret jag kom. Stillhet och svalka, mjuka gröna toner och så en motspark som bar mej upp mot ljuset igen.

Vattnet var mitt element det gick alltid att lita på. Jag var ett vattendjur som levde mitt sommarliv under ytan i hav och insjöar.

Tiden har gått. Klumpigheten har i viss mån vuxit bort och som ordentlig småbarnsmamma har jag liksom varit tvungen att tillbringa den mesta tiden med näsan ovanför vattenytan. Och vad gör vattnet ? Ja, det sparkar ut mej. Jag är inte längre välkommen. Försöker jag göra en ynka undervattensvolt fyller det min näsa så jag nyser i tre dagar. Dyker jag blir det ett magplask så skinnet nästan spricker. Tränger jag djupt ner i undervattensvärlden trycker vattnet in i mina öron och biter sej fast så jag blir stendöv och yr i huvudet en hel vecka..

Jag saknar mitt undervattensliv. Önskar att vattnet kunde sluta sej om mej igen mjukt och följsamt om så bara för en liten stund.