Re united

Jag har varit på klassträff. Jag h a r varit på klassträff. Det är nämligen 30 år sedan vi gick ut nian. Det var en upplevelse ska jag säga.

Först och främst var det otroligt spännande bara att åka till Backe. Ett ställe där jag gått i skola tre viktiga år. Där jag varit på dans och skolavslutningar. Där jag har haft utflykter och friluftsdagar och en gång hittat en död man i skogen. Jag kände överhuvudtaget inte igen mej.Det fanns ingenting utom gamla folktandvården och skolbyggnaden som gav någon sorts genklang i minnet. Allt annat var glömt och utsuddat.

Sedan steg jag då in i sporthallens cafeteria och där finns det ett tjugotal medelålders människor som jag aldrig har sett förut. Men de känner uppenbarligen igen mej. Vilka är de ? Efter ett tag börjar jag se drag jag känner igen från föräldrar och släktingar en del känner jag igen på rösten.

Sedan börjar det sakta komma tillbaka. Dofter, platser, händelser, människor från länge, länge sen flyger som andar omkring mej medan vi pratar om hur många barn vi har och vad vi jobbar med.

Jag ser på dem som jag delade så många viktiga dagar med. Hur de har förändrats och ändå är de sig så förbluffande lika. De har slipats och rundats av av livet och tiden. Jag vet hur mycket jag har förändrats och ändå är jag fullt igenkännlig för alla de andra. Ser genom deras ögon den jag är och den jag var en gång.

Sitter där i surret i cafeterian och undrar varför jag inte tog bättre vara på högstadieåren. Undrar varför jag aldrig vågade möta de här människorna.