100%

100% känns helt klart som en möjlighet. Eller inte bara som en möjlighet, som verklighet.

Du vet ju hur det är. Du funderar på ditt liv och leverne och känner att det är rätt bra men att det skulle vara mycket bättre bara du kunde gå ner i vikt/åka på semester/få ordning i garaget/köpa ny bil eller nåt annat. Du är nöjd med livet till 82% ungefär.

Eller så funderar du på ditt liv och tänker att det är rätt bra ändå med tanke på att barnen har varit sjuka/ grannarna bråkar med dej/ du nyss har gått igenom en svår skilsmässa eller har tandvärk. Du är nöjd med ditt liv..... Till ungefär 79%

Du träffar en bekant på Ica och vederbörande frågar hur du har det nuförtiden och du svarar:
- Jotack, det är väl okey / det knallar / rätt bra faktiskt/ jodå, rätt bra föralldel.
Du är ju nöjd med ditt liv till 84%

Jag har länge trott att okey är det bästa man får. Att ett bra liv har varit ett där man har fått tillvaron att någorlunda gå ihop med jobbet och ungarna och alla räkningar. När det flyter så får man liksom vara nöjd. Till ungefär 80% iallafall och mer har man väl inte rätt att vänta sej eller sträva efter.

Den tanken var fel. 100% finns. 100% är en reell möjlighet. Så om du nu gärna vill veta hur jag har det nuförtiden...
- Tack, bra !