Nordöstra Mongoliet 51

Snart ska jag begrava min Gulun. Det är bara timmar kvar.
Hennes kropp är tvättad och kläderna nya och rena. För sista gången ska jag få se på hennes lilla vänliga ansikte och för första gången ska jag öppna portarna till underjorden och sluta dem igen alldeles själv. Ensam och utan hjälp.

Jag vet att jag kan för jag är Aio en i den långa raden av kvinnor som börjar med den rödhåriga i tidernas gryning då människorna ännu inte var ett folk.

Jag är en del i den långa kedjan av utvalda. De som kan uthärda allt och de som kan kuva de vilsnaste själar med styrkan hos sitt sinne. Jag är Aio, den utvalda, den som ser och betvingar. Jag satt och vred det stora bronshornet i mina händer. Det var tungt. Tyngre än min utsirade sadel. Jag följde spiralmönstret med blicken. Den första kvinnan till häst var den rödhåriga. Sedan kunde jag ju alla namnen i den långa sången. Sakta, sakta sjöng jag sången medan jag vred hornet och följde raden av kvinnor till häst som krympte och blev mindre och mindre ju närmare spetsen jag kom. Jag lade till Guluns namn sist i sången:

Gulun den kloka och förståndiga
såg till att stammen fick mat i magen
under de hårdaste av vintrar.

Jag ville tänka ut en längre vers men det gick inte. Inga stora strider. Inga berömda segrar hade Gulun lett människorna till. Bara lite jakt och några små rövartåg för att stjäla får av herdar som låg ute på slätten. Det kändes ynkligt. Jag ville ju att Gulun skulle vara en av de stora. En av de största. En av dem som man berättar långa sagor om under vinterkvällarna.

Den figur som representerade Gulun var också mycket liten och mycket nära hornets spets. Sedan fanns det bara en figur kvar. Drygt en halv figur. Den främre delen på hästen syntes inte. Var det jag som var sist i den långa raden ? Var jag slutet eller kanske början. Det kanske börjar om där uppifrån kanten. Där är kvinnofigurerna stora och mäktiga krigar-
drottningar med vackra vapen. Jag ser den höga hårprydnaden på den översta figuren som är ingjuten i bronset. Jag ser också bågen höjd till skott med en brinnande pil på strängen och det långa svärdet som är fäst vid sadeln.

Gulun, Gulun, svara på min fråga. Är jag först eller sist. Går människornas folk under eller går det mot en ny storhet under min ledning. Var finns svaret ?

Jag lägger ner hornet i kistan igen. Det ska inte följa Gulun i graven. Det ska vara kvar så vi kan dricka för god årsväxt och krigslycka. Hon får ändå många dyrbarheter med sig på resan. En hel hög har jag samlat ihop och kvinnorna har varit hit med mat och med mattor och vävnader. Utsirade tallrikar och skålar får hon med, både skänkta och av hennes egna. Gamle hövdingen lade ett av sina svärd på högen för han tyckte att Guluns eget var för litet och för oansenligt. I morgon ska vi bära allt till Guluns gravplats och sedan ska jag begrava min Gulun. Hennes själ ska gå genom den mörka porten och aldrig finnas på jorden mer.