Usch

Nu drar det i navelsträngen igen. Det är ganska plågsamt faktiskt. Tänker ni inte stå ut med det ska ni inte skaffa barn överhuvudtaget.

De rackarna ger sig iväg förstår ni. Först lägger man ner en massa energi på att fostra sina ungar till självständiga varelser. Man försöker att ge dem en känsla av att världen är stor och vacker och full av möjligheter. Man uppmuntrar dem att våga. Man lägger ner massor av tid på att visa dem att det finns en värld utanför det lilla trygga sammanhang där de är uppväxta.

Och vad gör de sedan, när man har gjort sej allt detta besvär med dem. Jo, de ger sej iväg, förstår ni. Bara pjoff, borta! Katrineholm, Nordnorge, Singapore, Oslo... Överallt men inte här finns mina små. Det drar och sliter så förfärligt i navelsträngen.
- Vad gör de ? Uppför de sej som folk ? Vad har de för kompisar egentligen ? Äter de ordentligt ? Har de vett att klä på sej när det är kallt ? Känner de sej verkligen inte ensamma och ledsna utan mamma ?
Frågar jag så blir de bara irriterade och sura och tycker att jag är fånig

De klarar sej alldeles utmärkt.
Jäkla ungar !