Det sämsta jag är på, möjligen näst efter att vara fotbollsdomare, är att vara instängd. Vet inte vad det beror på men det finns ingenting som provocerar mej så mycket som en låst dörr. Det räcker nästan med att dörren är stängd. Inte så att jag blir rädd utan jag blir sur, irriterad och ilsken. Riktigt misslynt alltså. Nerverna och humöret gör liksom någon underlig sorts uppror och efter ett tag är det enda jag kan tänka på att jag inte kan gå vart jag vill.
Jag minns med fasa tre dygn i Uppsala då vi blev isolerade i ett rum på Akademiska sjukhuset för att vi hade magsjuka och de ville inte att det skulle spridas på hjärtavdelningen. Och min hjärna fattar detta fullkomligt. Svårt hjärsjuka människor bör skyddas från smitta. Men hela känslan och allt annat bara vrålade:
- Jag måste ut.
Och anledningar fanns det gott om - måste ringa ett samtal, måste ha en tidning, en krämbulle, frisk luft, måste gå på banken och placera om ett lån, måste köpa fyra bugg och en cocacola. Jag skäms fortfarande när jag tänker på hur jag tjatade på den stackars personalen. Och ändå skulle jag troligen göra exakt likadant idag om jag hamnade i samma läge.
Det här med att vara hemma med sjuka barn är lite samma sak. Det kryper i mig av olust. Jag kan inte gå vart jag vill när jag vill. Dörren är stängd. Jag vet att det är jättebra att vi bor i ett land där det finns möjlighet att vara hemma med sjuka barn och naturligtvis vill jag inte lämna mina ungar hos en massa olika barnvakter när de är skraltiga och ledsna. Och visst är det mysigt att ligga i sängen och högläsa bamsetidningar men jag mår så dåligt av själva ofriheten.
Vad det beror på ? Ingen aning. Vet bara att det är så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar