Någonstans och på något sätt tycker jag mycket om den här glidningen mellan det som är på riktigt och det som är på låtsas. Allra bäst är rena påhitt som man engagerar sig så hårt i att man tror att de är på riktigt. Jobbar man lite på den fronten kan man snart ha en helt parallell verklighet där man både är rik, vacker och bestsellerförfattare. Ett av de bästa gratisnöjen som finns är att helt enkelt fantisera en stund.
När man blir vuxen så kräver det ju lite mer kraft att lyckas med den där inbillningsvärlden. Verkligheten tränger sig rätt som det är emellan och river sönder luftslotten. Fast barn låter sig inte störas så lätt Elegant förflyttar de sig mellan fantasivärlden och den verkliga verkligheten flera gånger i minuten ibland.Som vuxen får man helt enkelt låna lite av fantasikraften av de små. Mina barn har berikat mitt liv med ett stort antal fantasifoster och låtsaskompisar. Micke umgicks en massa med Macguyver när han var i fyra-femårsåldern. Det gick oftast till så att han stog i björkdungen och verkade prata med en stubbe eller en sten och så helt plötsligt blev det en massa poff och pang. Jenny hade en låtsaskompis som hängde med i åratal. Hon hette Oina eller möjligen Wina. Hon hittade på en hel massa dumheter och hon hade 17 pappor ifall någon av dem skulle bli överkörd.
Lilla E har i vanlig ordning tagit hela konceptet ett steg längre. Alla hennes dagiskompisar finns nämligen i dubbel upplaga.
- Det var inte riktiga Filip som sa det, utan låtsasfilip, kan hon säga. Båda varianterna av Filip och Meja och alla de andra barnen på dagis är liksom med på heltid. Avfolkningen blir på det viset ett väldigt litet problem här hemma hos oss.
Nu idag när vi gick från ICA tittade hon upp på sin följeslagare och sa:
- Du är min låtsaspappa.... På riktigt.
Undrar hur stor släkt hon har egentligen ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar