Jag kände en hand på min axel och hoppade till. När jag vände på huvudet såg jag pojken med de konstiga ögonen. Hans ansikte glödde i gryningsljuset. Sedan tog han ett steg in i klippans skugga och satte sej bredvid mej. Han satt tyst länge innan han talade:
- Jag behöver inte fölet.... Lika mycket som du, sa han med skrovlig röst.
Det här var svårt att förstå. Hade han hört min tanke eller kanske jag talade högt för mej själv där vid dammen. sakta steg en mycket tydlig bild av en kvinna till häst fram i dammes yta. Jag visste att det var mej själv jag såg.
- Titta där Pojke, sa jag och pekade ner i dammen.
Han skakade på huvudet:
- Nej, lilla vackra Aio, jag kan inte se det. Jag ser inte på det sättet.
- Jo, se efter ordentligt. Där är jag när jag är stor och min häst är högbent och mycket mörk med vita strumpor. Ser du inte det. Snart kommer den hästen som ska bli min förstår du.
Pojken lutade sej fram över dammen:
- Ser du mej också ? Ser du mej när jag är stor och rider med krigarna.
Han frågade så ivrigt att jag ville svara ja men det var ju inte sant. Jag såg ingen annan än mej själv- Jag skakade sakta på huvudet
- Det spelar ingen roll, fortsatte pojken, Jag vet att det blir så. Jag rider Vindsnabbas föl i striderna och vi vinner stora segrar. Jag vet att det blir så.
Men hans röst lät tunn och nästan rädd och jag rös i gryningens kyla.
Vi satt ändå kvar vid dammen tills det ljusnade. Tysta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar