Lyckliga gatan

Har på senare tid läst flera artiklar av och med några som kallas lyckoforskare. Troligen är lyckoforskningen i ropet just nu. Dessa lyckoforskare menar att om vi tar reda på vad som gör folk lyckliga så kan de se till att skaffa sej mer av just det och alltså bli lyckligare. Verkar ju nog så enkelt och logiskt. Forskarna var relativt samstämmiga dessutom och det är ju ovanligt. De säger att vi inte blir lyckligare av mer pengar och prylar. Vi blir lyckligare av att promenera i skogen, klappa hunden eller att syssla med en hobby.

Är det inte något konstigt med det här resonemanget? Skogspromenader är härliga och gör mej lugn och harmonisk men är inte lycka en lite annan känsla. Större och mera berusande liksom.

Om man skulle be 1000 vuxna människor berätta om sitt livs lyckligaste stunder skulle väl några berätta om skogspromenader eller vunna segrar i stora mästerskap. En och annan kanske skulle berätta om en hund och en del om när de mötte sitt livs stora kärlek. Men jag tror att ganska många skulle berätta om dagen då deras barn föddes. Långa berättelser skulle det bli för de både kan och vill återge varenda detalj. Ändå skulle de säkert stå där och känna att de inte riktigt kan få fram den där känslan av jubel och lycka som de känner i hela kroppen när de tänker på just detta ögonblick. De kan inte heller riktigt återge den stora rädsla som följer i den stora lyckans spår. Rädslan att göra fel, att inte klara av att skydda det här lilla sköra livet. Skräcken för att något ska hända så vi mister det här dyrbara som vi så nyss har fått.

Den här stora lyckan kanske vi bara klarar av i små portioner för att de andra känslor som rörs upp i den stora känslostormen är så farliga och hotande. Kanske, mina kära lyckoforskare, handlar konsten att vara lycklig om något så enkelt och samtidigt så oerhört svårt som att våga möta sina största rädslor och att våga förlora fotfästet ibland.