Och jag visste exakt vad det betydde, det han sjöng om. Jag hade vetat det länge, att jag var den som skulle följa efter Gulun. Det var jag som skulle ha de broderade kläderna och den höga hårprydnaden den dag hon inte orkade längre. Min uppgift var att följa Människornas själar till dödsrikets portar. Min uppgift var att vara den som såg själar och renar och fiender. Jag hade länge övat mej i seendets konst. Jag hade tränat på att bära den tunga hårprydnaden.Jag kunde alla sångerna till de varghövdade. Jag kunde allt lika bra som Gulun. Ja, många saker kunde jag bättre och ändå blev jag plötsligt rädd.
Botaren hade alltid varit min fiende. Varför var han här ? Vad hade han med det hela att göra ? Jag ville att min Gulun skulle förklara allt och ta bort rädslan med sin mjuka röst och sina varma händer. Jag ville att hon skulle se på mej med sina trötta ögon. I stället stirrade hon in i elden och överlät allt åt Botaren. Hon satt böjd som om det låg en stor sten på hennes axlar. Hennes mun rörde sej men det kom inga ljud.
Botaren fortsatte sjunga. Samma sång om och om igen. Lite högre för varje gång. Hans röst skar i mina öron och jag anade att hela stammen hade samlats utanför vår geer. Efter ett tag började trumman dunka takten till Botarens alltmer ylande sång och jag såg en stor eld flamma upp utanför geerens öppna dörr. Botaren försvann sjungande ut till elden. Fler stämmor stämde in i ylandet och fler trummor. Inne kändes det plötsligt väldigt tyst. Äntigen lyfte Gulun sitt gråa huvud och såg på mej:
- Ah eile Aio, sa hon och det var första gången på många år som hon kallade mej lilla vackra Aio. Ah eile Aio, det är dags för oss att skiljas åt. Du ska gå nu för att göra ditt stora eldprov. Du ska gå din väg för att bli den du var ämnad att vara. När du kommer tillbaka får du dina tatueringar av Botaren och din första uppgift blir att följa min själ till dödsrikets port.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar