Strävan efter det perfekta, det helt felfria. Inte ett hårstrå åt fel håll eller på fel ställe. Inte ett gram för mycket. Rätt kläder, rätt smink, rätt kompisar, rätt skratt, rätt tv-serier, rätt musik, rätt killar. Perfekt.
Sedan är det bara att spegla sej i andras avundsjuka beundran. Fylla tomrummet med blickarna som följer den perfekta ytan när den sveper fram genom världen. Det känns förstås bra. Beundran känns bra, det förstår jag.
Frågan är väl vem som älskar det perfekta. Vi älskar människor med fel och brister. Kanske inte alltid trots deras fel utan på grund av felen. Det är nämligen det som inte är perfekt som gör att vi känner ömhet och värme inför andra. Kanske för att det är det är bristerna som får oss att känna igen oss själva i andra.
Alla som känner till det gamla Hjalmar Söderbergcitatet vet att beundran bara är näst bäst.
"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."
Att själen ryser i tomrummet är alldeles sant och jag tror den ryser av den ständiga jakten på perfektion också.
När vi tappar ansiktet, hittar vi oss själva! Risker är ett måste för att vi ska kunna leva ett autentiskt och uppriktigt liv utan masker som skapar distans till dem vi vill komma nära. Det är först när vi vågar riskera precis allt som vi också kan finna precis allt. Problemet är att vi inte tror att de vi älskar kan se mörkret i oss och samtidigt fortsätta att älska. Vi tror att ju starkare, ju mer polerade och ju mer perfekta vi är, desto mer kommer människor att älska oss när det i själva verket är precis tvärtom.
SvaraRaderaVi kan beundra människor som inte har några skavanker, men det är knappast dem vi ringer till klockan tre på morgonen när vi behöver någon som finns där för oss. Det är inte dem som kommer att beröra oss djupast eller sätta spår hos oss livet ut. Människor vill ha riktiga människor och mänskligheten är som allra bäst när den är sårbar. Om vi vill ha sann vänskap och närhet kan vi inte alltid vara den starkaste med mest kontroll och snyggast fasad, det är först när vi låter andra se vår svaghet och osäkerhet som en djup gemenskap är möjlig.
När vi tappar vår välpolerade fasad hittar vi inte något mindre storslaget och gudomligt än oss själva. Med fel och brister, skavanker och tillkortakommanden är vi som vackrast och som lättast att älska. Små barn har inte lärt sig att manipulera sin omgivning utan visar med hela sitt ansikte och hela sin knubbiga kropp vad de känner, tycker och tänker. De är totalt utelämnade och sårbara och har en fullständig tillit till att de inte kommer att få knivar stuckna i ryggen när de visar vilka de är. De är sårbara, men också befriade från den existentiella ensamhet som många av oss känner. De vet att de är tillräckliga precis som de är.
Ju bättre vi blir på att visa upp en ord- eller bildskön fasad desto djupare rotar sig vår ensamhet. Fria från ensamheten blir vi först när vi har människor i våra liv som vet exakt allt om oss och när vi inser att själv och ensam inte är samma sak. Vi kan vara själva utan att känna oss ensamma och vi kan känna oss ensamma mitt i en gemenskap som inte ser oss Fria blir vi först när vi slutar behaga alla människor och istället både ger uttryck för vad vi sätter ett högt värde på – oavsett vad andra tycker – och behagar dem och det som i längden gör oss till bättre människor.
När vi väljer att lita på att människor tycker om oss med vårtor och allt och när vi sväljer vår stolthet och visar att vi också är små och rädda ibland blir vi helare människor. Det är först när vi tappar ansiktet som någon kan se oss, älska oss och ge oss den äkta upplevelsen av att vara en del av en sann gemenskap. En gemenskap där vi är brutalt ärliga och ovillkorligt kärleksfulla på en och samma gång.
Den där texten vet jag inte var jag hittade, men den tilltalar mig, så jag har sparat den. Det är nog en balansgång det där, som allt annat. Jag är en sån person som är lite av allt och där ingår även fåfänga i varierande grad. Men på nåt sätt har jag hittat en balans i tillvaron, ett lugn och en ro som jag aldrig hade förut. Ju äldre jag blir, desto mindre bryr jag mig i andras tycke och smak. Ta mig som jag är, annars får det va liksom. Tycker å tänker saker om en, kommer nog folk alltid att göra på olika sätt, huvudsaken är att man känner sig trygg i sig själv. Förvissad om att jag är bra precis så som jag är, det finns ju bara en enda av mig, jag är ju unik, så det vore synd att kasta bort mig själv!
Jag blev aldrig perfekt... varken med smink, kläder eller utseende... men jag har lyckats i mitt val av vänner! Och det är jag väldigt nöjd med! :)
SvaraRaderahälsningar Tur-ture!
åååh, vilka fina kommentarer. Jag funderar, ryser och gråter en skvätt.
SvaraRadera