Det där med minnet är en fascinerande sak. Saker och ting försvinner och dyker upp i minnet precis som de själva vill. Vad är det som gör att människor och händelser som borde vara för länge sedan bortglömda plötsligt dyker upp i minnet så tydligt och detaljrikt som om vi såg dem igår. Kanske är det knastret från en grusväg, en sval vind och doften från en myrkant som väcker minnet och gör det levande igen.
Var i stugan för några dagar sedan. Där har jag varit varje sommar ända sedan jag var tre år oftast med min mormor och morfar. Nu när jag var där var jag ute och sprang. Den där vägen har jag sprungit och cyklat och gått många hundra gånger. Det är en sån väg där jag kan varenda krök och varenda backe. Det var tyst och ganska svalt i luften fast solen sken. Jag hörde knastret från gruset och plötsligt satt jag bak på morfars cykel igen. Det kändes lite vingligt och jag höll ett stadigt tag i hans blå arbetsoverall. Tyget kändes strävt mot mina fingrar och jag lade kinden mot hans rygg och kände en svag lukt av snus, fotogen och jord. Vi cyklade vägen fram och det var svalt för det var tidig morgon. Morfar stannade och jag hörde dunket från Valles fiskebåt. På vägen hem var det ännu vingligare för då kunde jag bara hålla i mej med ena handen i den andra hade jag ett paket med ett halvkilo nyfiskad strömming och jag var så glad för att jag och morfar skulle hem och överraska mormor.
Lukten från morfars overall var så tydlig liksom tanken på hur glad mormor skulle bli över att få nyhalstrade strömmingsflundror till frukost att jag plötsligt hade svårt att förstå att det är förti år sedan det hände att jag och morfar brukade smyga oss upp klockan fem och cykla iväg för att köpa sprittande färsk strömming.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar