På de skeppsbrutnas café

På de skeppsbrutnas café spelar en avmagrad och tandlös man
en oändligt långsam tolvtaktsblues
hans gitarr är spräckt av fukten och har bara tre strängar kvar.
Kvinnan i den urblekta klänningen vaknar ibland ur sitt eviga bakrus
och ylar ett par toner ur en sång
som hon tror att hon en gång kunde.

Fast det sker bara
då den obarmhärtiga solen har gått ner och månljuset silar vitt och vackert
genom taket av palmblad
som skulle ha skuggat serveringen
om det inte hade blåst sönder i en storm för många många år sedan.

Allt står stilla på de skeppsbrutnas café
Månen lyser, kvinnan ylar och mannen plågar de tre strängarna
Ingen lyssnar, solen bränner och havet glittrar
Nordvästpassaden blåser

Stolarnas galonklädsel är en plåga
även under de svala morgontimmarna.
Kaffet har stått ett par dygn på värmning
och den feta damen bakom disken slabbar alltid runt
med en disktrasa som har surnat.
I glasen på bardisken har de sista skvättarna rom
för länge sedan torkat in och flugorna som sökte sig dit
har fastnat och dött.

på de skeppsbrutnas café står tiden stilla.
Där sitter de skeppsbrutna och låter sig plågas av solen
och det dåliga kaffet
En del har glömt vart de är på väg, en del har glömt var de kommer ifrån.
Ingen av dem vet var de annars skulle kunna vara
de har för länge sedan strandat
på de skeppsbrutnas café