Tittar på träd

När vi flyttade in i huset i Rossön 1971 så fanns det tre stycken rätt majestätiska tallar på tomten. De stod på gräsmattan längs kanten av infartsvägen. Eftersom mitt rum var på norrsidan på andra våningen så hade jag tallarnas kronor alldeles i blickfånget när jag satt vid skrivbordet. Långa knotiga grenar. Bark som ändrade färg efter vädret och solens läge. Brinnande rödbrun i solnedgångens sneda ljus. Grå vid molnigt väder. Jag såg ekorrungarna växa upp och talltitornas eviga letande efter mat. En gång kom det en liten vessla, av den där typen som kallas lekatt. Både fåglarna och ekorrarna klarade den attacken vill jag minnas.

Som ni förstår tillbringade jag ganska många timmar med att titta på de där tallarna. Till en del för att jag tyckte om det och till en del för att jag inte hade så mycket annat att syssla med. Så här efteråt misstänker jag att en hel del av den tid som jag ägnade åt tallarna egentligen var avsatt till sömn eller läxläsning av mina ordentliga föräldrar.

Men mina tallar var inte populära i alla läger. Min mamma gick en kurs som hette trädgård i norr och sen skulle tallarna bort. De tog ljuset och näringen från sånt som behövde det bättre och dessutom skräpade de barrnålar och kottar över hela gräsmattan. Visst kan man förstå de synpunkterna. Men ändå var det mina tallar. De försvann till och med stubbarna togs bort och sedan blev det liksom aldrig samma hemkänsla med mitt rum eller nånting.

Vad kan man dra för slutsats av denna lilla historia? Att jag var ett konstigt litet barn som tittade på träd. Ja, det är nog sant. Jag blev en vuxen som fortfarande tycker mycket om träd, särskilt tallar.

Dagens barn tittar på datorer. Man undrar hur det ska bli.