Det här med hur folk lär sig saker är ett av de största underverken i världen tycker jag. Särskilt häftigt är det här med hur oerhört målmedvetet små barn tänker, prövar och tränar sig fram till nya kunskaper. När insikten slår till ser man hur de lyser upp. Därav uttrycket "nu gick det upp ett ljus".
Lilla E har ett längre tag arbetat hårt på matematikens område. Att det är ohyggligt viktigt att veta vem som är äldst och hur många år som skiljer det inser ju var och en. Det är ju oerhört stor skillnad på att vara fyra, som lilla E, eller bara två, som lilla brorsbarnet. Dessutom måste man kunna räkna för att kunna spela kort.
Skriva är också spännande tycker hon. Men själva hantverket ska någon annan sköta och noga anteckna det hon säger. Jag tyckte en dag att hon kunde pröva själv:
- Skriv första bokstaven du. Det är ett E. Du vet ju hur det ser ut, ett streck med tre pinnar.
- Nej det går inte, svarade hon, jag vet ju inte hur långa pinnarna ska va´
Det är ju inte helt lätt med dessa bokstäver. Det är bara att inse.
Igårkväll när vi skulle sova var det bokstavsfunderingar igen.
- Mamma, vet du vilken min favoritbokstav är ?
Det var ingen lätt fråga. Jag har nog aldrig egentligen tänkt på vilka favoritbokstäver folk kan gå omkring och ha. E kanske eller S eller J för att storasystrarnas namn börjar så. Eller Å kanske. Eller M som i mamma.
- Nej, jag kan inte ens gissa. Det finns så många.
Efter en effektfull konstpaus kom svaret:
- Arton !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar