Fröken Gun

När jag började skolan var jag mycket förväntansfull och tänkte på allt jag skulle få lära mej. Och jag fick lära mej massor av saker. Jag lärde mej snabbt att jag inte kunde räkna, att jag skrev fullt, att jag inte kunde koncentrera mej och att jag var slarvig och lat.

Andra flickor kunde redan läsa när de började skolan, smutsade aldrig ner sej på rasten, skrev och ritade fint och hade alltid fint i bänken. Kort sagt jag var fel på alla möjliga sätt. Det jag gjorde var fel, det jag sa var fel och troligen det jag tänkte också. Lösingen blev att göra och säga så lite som möjligt. Tänkande ägnade jag mej nog åt men det höll jag för mej själv så slapp jag i alla fall bli kritiserad för det.

Jag kom efter i skolan som det hette på den tiden. De andra räknade i stjärnboken och jag harvade på med banan och päron så jag fick gå till fröken Gun.

Fröken Gun fanns bakom en dörr som satt högt upp på en vägg. Dit ledde en trätrappa och på dörren stod det fröken Gun, inte klassrum som det stod på alla andra dörrar. Där innanför fanns fröken Gun. En liten rund tant i sextioårsåldern. Att hon hade ett många år som lågstadielärare bakom sej och besatt en stor och bred yrkeskunskap har jag förstått som vuxen. När jag kom in i fröken Guns klassrum första gången som liten förstaklassare kände jag bara lugnet och värmen. I det där lilla rummet var jag rätt. Framförallt mina tankar var rätt. Fröken Gun skrev varannat tal åt mej i matteboken om jag berättade hur jag tänkte. Hon lät mej slippa skrivstilsboken och lät mej skriva av dikter ur en stor diktbok i stället. Det jag gjorde var bra.
Jag vågade både göra och prata. Det var lätt att andas tillsammans med fröken Gun.


Det hade väl varit en riktig solskenshistoria om jag nu plötsligt hade lärt mej räkna och skriva mycket bättre än mina klasskamrater men så enkelt var det inte. Jag har haft svårigheter med matten hela livet och jag skriver fult så det gör ont i ögonen. Men på det hela taget tycker jag det finns värre brister och jag klarar mej rätt hyggligt ändå.

Nu är det ju för länge sedan för sent men jag skulle vilja skicka ett tack till fröken Gun. Jag tror att man utan att överdriva kan säga att hon räddade mej.