Det händer inte särskilt ofta, men ibland så inträder små stunder av total ro. Man vet inte när de ska komma eller hur länge de ska vara. Det har inget alls att göra med hur avancerade aktiviteter man har planerat eller hur mycket pengar man slantar upp. De där stunderna de bara kommer, ibland.
Att de är så sällsynta handlar väl dels om att tiden är stressig. Det finns alltid något man borde eller något man ska iväg till. Dels handlar det om att tankarna ofta är någon annanstans så man helt enkelt missar de där stunderna när de kommer.
I torsdags dök en sådan där lite stund upp. Tjejerna satt vi köksbordet och ritade. Potatisen kokade. Jag skar lite grönsaker. Det enda man hörde var:
- Kan du skicka den rosa pennan.
Eller:
- Har du den ljusgröna.
Total koncentration och fullständig avspänning. Det var då jag såg henne. Det var den lilla älva som kallas Harmoni på människornas språk. Hon kom sakta tassande över golvet och innan jag visste ordet av hade hon flugit upp och satt sej till rätta på köksbänken. Mitt i den sista solstrimman satt hon och skakade sakta på sitt långa guldbruna hår så det flög tunt, fint guldstoft runt omkring oss allihopa. Alla kanter slipades av och allt kändes milt och mjukt. Titta där kom en liten till. Det var Harmonis lillasyster. Här hos oss kallas hon för Ro fast hon har ett mycket längre och vackrare namn på älvspråket. Hon satte sig tätt intill sin syster på bänken och lutade sitt huvud mot hennes axel. Det ljusa silverstoft hon spred omkring sig suddade bort alla hårda och stressiga tankar.
Så plötsligt kom en hastig rörelse:
- Låt bli min teckning !
De båda älvorna ryckte till och försvann ut genom köksdörren så snabbt att jag nästan inte hann se att de gav sig iväg. Men jag hann se det och jag hann också se att Harmoni vände sig om och vinkade just innan hon flög ut genom nyckelhålet.
Jag hoppas att det betyder att de trivdes bra och gärna kommer tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar