Fast våren kom väl även till den inte alls bebyggda plats som senare skulle komma att kallas Vinliden. Takdroppet, ljuset och talgoxarnas sisslande läte måste ha varit mycket välkommet. Skarsnön som bar skidorna och gjorde vittjandet av fågelsnarorna enklare och gav den stackars vintermagra geten möjlighet att få tag i videkvistar att tugga på.
Barfläckarna som växte sig allt större och vårlukterna av våt jord och kådiga granstammar gladde nog den ensamme nybyggaren. Hans väntan och längtan måste ha blivit svårare för varje dag som gick.
Så äntligen kom de. Brodern med en kokspis på ryggen och bakom honom gick Maria med tre årslöner vid sin sida. Hon hade nämligen med sig en dräktig kviga upp till nybygget.
Hur börjar man prata igen när man har varit helt utan mänskligt sällskap i månader? Kunde vår nybyggare på något sätt berätta om vad han drömt och tänkt under vintern? Kunde han uttrycka sin rädsla och sina tvivel? Det vet vi inte. Det vi vet är att Anders och Maria levde hela sina liv däruppe på nybygget. Anders bror tog upp ett nybygge alldels intill och de två bröderna hjälptes åt med att timra upp hus och allt annat som var för tungt att klara ensam. De båda bröderna fick barn som också tog upp nybyggen i samma trakt och så växte sakta en by fram.
Att det inte gick att odla vete där på Stöttingfjället det vet vi och att det var ett fruktansvärt slit att dra upp potatis och korn och att skörden många gånger frös bort vet vi också. Tack vare fågeln i skogen och fisken i sjön överlevde de flesta i nybyggarfamiljerna på något sätt. Sedan när skogsbolagen började skörda skogen växte byn. Inte mindre slitsam var den tiden men inkomsten var mera säker. Vägarna förbättrades och trakten var inte längre lika isolerad.
Ungefär samtidigt började ungdomarna flytta därifrån. Numera finns det bara några pensionärer kvar. Vintertid står de flesta husen tomma. Vad skulle vår nybyggare ha tyckt om det ? Det vet vi ingenting alls om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar