Det händer att jag tänker på mina förfäder. De som levde för många generationer sedan. De var nybyggare och levde i den yttersta utmarken i en konstant brottningsmatch med en natur som högst ogärna släppte ifrån sig någonting alls. Detta på grund av att makthavarna i Stockholm redan på 1700-talet led av den villfarelsen att hela Sverige är precis som Mälardalen. Då var Sverige ett jordbrukarland där bara den som ägde jord hade möjligheten att försörja en familj. Eftersom befolkningen under många år hade ökat så undrade de styrande vad de skulle ta sig till med alla jordlösa. Uppe i nordväst såg det ut att finnas stora obebodda områden. Alltså bestämde man att dela ut gratis mark åt alla som kunde visa att de klarade av att sköta ett jordbruk. Dessutom blev de befriade från att betala statlig skatt i sju år. De skulle få en jordlott stor nog att försörja en familj på och lite till så de kunde sälja av lite också. Det skulle odlas vete, grönsaker, råg mm för det var brist på mat till den allt större befolkningen i kungariket Sverige.
Färggranna prospekt skickades ut för att förmå människor att ta chansen att flytta rakt ut i obygden. Och många tog den. Det fanns helt enkelt inte mycket att välja på. Var du jordlös så fick du annars slava för mat och husrum hela livet.
Det gjorde också en av mina förfäder. Han hette Anders. Han var dräng och var förlovad med en piga i en granngård. De ville gifta sig och sätta bo. Enda chansen att kunna göra det var att bryta upp ett eget nybygge långt upp mot fjället där inga människor ännu bodde. Han sa upp sig och gav sig iväg en tidg majmorgon. Han hade med sig en yxa, en spade och en get. Mjöl i en påse och sättpotatis hade han också. Han sa adjö till alla han kände och gav sig iväg. Han hade sin bror med som bärhjälp. De gick en mil genom granskogen upp till de marker som man kunde få gratis. Han såg ut en plats på en södersluttning med lätt torr sandjord. Det fanns en bäck och gott om fågel i skogen. En halv kilometer bort låg en sjö där man kunde fiska. Där fanns också några starrbevuxna myrar där man kunde bärga vinterfoder till geten.
De två bröderna satte genast igång att fälla träd. En åker måste de ta upp och ett riktigt hus måste de börja bygga första sommaren annars tog staten tillbaka marken Men det allra de två bröderna gjorde var att gräva ut en lite jordkula med en timrad vägg åt söder. Den skulle tjäna som bostad åt Anders under den första vintern. Den som lämnade sitt nybygge kunde förlora det. Sedan satte de igång attt röja och gräva ett potatisland för att säkerställa att det skulle finnas något att äta under vintern. Efter någon vecka vände brodern tillbaka ner till bygden igen och Anders blev ensam kvar med det hårda arbetet att förvandla granskogen till åkermark, lägga upp ett vedförråd och fälla träd till det som skulle bli ett riktigt hus så småningom. Dessutom måste han lägga upp ett matförråd åt sig själv och geten inför vintern.
Det är nu man måste börja fundera. Denna unge man, drygt 20 ungefär, var där uppe i skogen ända till våren efter. Att han fick några besök sedan sommaren hade tagit slut är inte så sannolikt. 7-8 månader alldeles ensam. Många långa dagar då det inte gick att göra mycket annat än att sitta i jordkulan och elda. Vad tänkte han i sin ensamhet? Hur kändes det att bara kunna hoppas att hans Maria skulle komma till våren som hon hade lovat. Hur undvek han att bli galen under den långa, mörka, ensamma vintern ?
Kan vi överhuvutaget förstå vad dessa människor fick utstå....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar