My sweet Mary

Det där med att önska sej har liksom klingat av med tiden på något sätt men jag minns hur glödande jag kunde önska när jag var barn. Alldeles särskilt minns jag när jag önskade mej min första cykel. Den var så oerhört fin. Den var röd och hade ett rött handtag på ena sidan och ett grönt på den andra. Jag tittade på den i skyltfönstret varenda dag. Och jag tittade på alla de stora barnen som cyklade omkring fort, fort med vinden i håret. Hade jag bara den där röda cykeln så skulle jag vara precis som dem. Lika fri och slippa vara ett småbarn som gick och höll mamma i handen.

Mamma och pappa hade lovat att jag skulle få cykeln om jag sparade ihop pengar själv också. Och jag sparade och sparade. Inget lördagsgodis alls blev det på flera veckor och det var nästan plågsamt. Till slut kom den stora dagen. Cykelköpardagen. Min födelsedag. Äntligen skulle jag också få cykla runt, runt och känna fartvinden.
Cykeln var helt underbart blank och fin. Jag skyndade mej allt jag kunde. Så fort vi kom hem och den var urlastad så slängde jag mej upp för att cykla iväg. Men cykeln föll omkull. Mamma och pappa tyckte att någon av dem skulle gå bakom och hålla i pakethållaren. Det tyckte inte jag. Hålla i ! Då var ju allt förstört. Ingen fart och ingen frihet.

Jag minns att jag vägrade cykla mer den dagen. Troligen tog jag igen det någon annan dag för jag har ett klart minne av att jag i slutet på sommaren cyklade runt runt på gångvägarna medan jag skrålade på det årets stora sommarplåga "jag tror, jag tror på sommaren". Friheten och fartvinden var berusande och jag var helt igenom lycklig.

Cykeln blev min trogna springare. En vän i vått och torrt. Hon hette Mary och sorgen var stor den dagen hon mötte döden under bildäcken för att jag hade lämnat henne liggande på garageinfarten.