Det var ljust och varmt under Guluns vilja. Det sprakade lite om luften. De hemska fåglarna såg mycket mindre ut här innifrån. Jag hade hört sången så många gånger att den satt i mitt huvud. Jag sjöng jag också och fasans fåglar krympte ännu mer.
Plötsligt kom det en lång och farlig figur som bröt ljuskretsen. Han skrek och rasslade. Han hade horn på huvudet och en av de svarta demonerna på axeln. Han böjde sig ner för att ta pojken från Gulun. Fågeln körde fram näbben för att nypa honom och jag blev rasande. Jag flög rakt mot den långe och klöste honom överallt där jag kom åt. Jag hoppade upp och försökte få tag i fågeln men den flög bort. En massa Människor kom och höll fast mej. Jag morrade och ylade som ett vilt djur. Jag högg och rev efter alla händer. Raseriet sköljde igenom mej gång på gång. Hur kunde Gulun låta den där hemske mannen ta pojken och ge honom åt fåglarna. Vi försökte ju rädda honom från att bli sönderhackad.
När ilskan hade lagt sej grät jag i Guluns knä ända tills jag kände mej alldeles tom och torr innombords.
- Lilla vackra Aio, sa Gulun, du och jag måste alltid veta vad vi kan göra och vad vi inte kan göra. Vi kan inte råda över hur Människorna lever sina liv. Endast döden får du och jag sköta. Döendet i strid, dödandet i jakten. Döden är alltid en förutsättning för livet och gudarna styr allt till det bästa. Och ändå, Gulun suckade, och ändå skulle jag gärna vilja att just den här pojken kunde få leva.
- Men vi är de utanförstående och kan inte gå mellan barn och föräldrar, avslutade hon. Vi reste oss stelbent och tungt från fällen och gick in till vår kvällsmat.
När vi hade lagt oss den kvällen berättade Gulun för första gången den långa historien om hur hon hittade mej. Den skulle jag sedan få höra nästan varje kväll under hela min barndom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar