Jag stod bland de andra barnen och såg krigarföljet dra iväg med Gulun i spetsen. Det såg ståtligt ut. Gulun på en stor svart hingst i sina svarta kläder. Efter henne red två led med tolv krigare i varje. Alla Människor hade gått ut för att bevittna avfärden. De gamla kvinnorna började sjunga en sång om alla stora segrar Människorna hade vunnit tidigare och om alla stora härar av krigare som brukade dra ut förr i tiden. Men krigarföljet försvann utom synhåll så snart de hade klättrat nerför den första branten. Kvinnorna tystnade och vi barn vi drog iväg uppför backen md de hästar som var kvar och lekte krig.
När det blev kväll och matdags följde jag med gamle hövdigens yngsta dottter till deras geer. Det var konstigt att komma in där. Det var fullt av folk och alla pratade och skrattade. Kvinnorna kivades om hur maten skulle lagas och småbarnen kinkade och skrek. Jag var ju van att kvällarna var tysta och lugna, Jag visste inte vem jag skulle titta på. Alla ställde frågor till mej men ingen väntade på svaret. Jag kände mej mer och mer olycklig och trött och hungrig. Gulun hade sagt åt mej att vara artig men jag visste inte riktigt hur man skulle göra.
Till slut var maten klar och gamle hövdingen fick sin skål med soppa och sedan blev jag bjuden att sita vid elden och äta med honom. Det var så gott och äntligen blev det tyst och lugnt. Den gamle såg på mej med sina skarpa kloka ögon men han sa inget och det var bra. Efter maten var jag så oerhört trött att jag bara tippade baklänges mot fällarna och somnade.
Jag vaknade mitt i natten och visste inte var jag var. Mörkret var fullt av ljud. Snarkningar, mummel, någon som pratar i sömnen. Många människor i en mumlande, snusande kör. Luften kändes kvav och däven.Det gick nästan inte andas. Jag tog mej försiktigt fram till geerens dörr.Ute var det stjärnklart och daggfriskt. Den första morgonrodaden syntes i öster som en smal strimma av brons på den djupblå himlen.
Jag drack vatten ur dammen och sedan satt jag och såg på stjärnorna som blinkade mot mej från vattenytan. Jag längtade efter Gulun. Jag ville att hon skulle komma och lägga handen på mitt huvud. Sakta framträdde ryttarföljet under stjärnorna i dammens yta. De var på väg över slätten med Gulun i spetsen. De hade nog ridit flera timmar redan.Gulun såg trött ut fast hon försökte att hålla ryggen rak. Jag kände hennes trötthet som var mycket mer än längtan efter sömn.
Jag borde hjälpa henne. Snart, mycket snart måste jag vara redo att ta över Guluns arbete. Det fanns så mycket jag måste lära mej. Alla sånger för olika tillfällen och att se bortom seendet så jag kunde hjälpa jägarna och att rida så bra att jag kunde rida i spetsen för krigarna i de farliga striderna.
Jag sände min tanke till Gulun där hon red över slätten långt borta:
- Var inte ledsen. Jag ska snart hjälpa dej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar