Varenda natt steg jag upp och såg på stjärnorna som speglades i dammens vatten. Jag väntade på att Gulun skulle visa sej igen.Men det gjorde hon inte. Jag kunde inte sova i gamle hövdingens geer. Luften var för tung och det var alldeles för mycket folk. Jag ville ha min Gulun tillbaka och min vanliga godnattsaga. Jag ville att hon skulle se på mej och lägga sina varma händer på mina axlar.
Det dröjde så länge innan hon kom tillbakka. Först kom en grupp unga krigare ridande. De svepte in i lägret och lät sina hästar springa varv på varv mellan geererna medan de hojtade och sjöng om sin seger och om det stora byte de hade tagit. Jag såg på deras ansikten att de inte var glada fast de sjöng om alla de får och jakar som de förde med sej.
Jag undrade varför inte Gulun kom först. Den gamle hövdingen kom ut och började ställa frågor. Jag såg hur de pratade där borta och jag ville gå närmare så jag kunde höra vad de sa men jag vågade inte. Hela dagen spanade jag efter Gukun och de andra krigarna. Först nästa morgon såg jag den höga hårprydnaden med sina röda band sticka upp över backkrönet. Sedan kom långsamt resten av Gulun och Vindsnabba.Jag blev så glad att jag ville springa fram till dem men de rörde sej så långsamt. Alla stannade upp och bara tittade. Det var alldeles tyst. Nu kom även resten av krigarna till synes. De red i en tätt sammanhållen klunga i mitten gick en häst som drog en släpa.
Unge hövdingens kvinna stämde upp ett högt klagoskri och alla de andra kvinnorna började sjunga sorgesången. Sången om död och avsked. Sången om saknad och svåra tider.
Det enda jag kunde tänka på var unge hövdingens häst som drog släpan. En högbent mörk hingst med vita strumpor. Jag fick en klump i halsen. Jag ville inte ha honom. Inte på det här sättet. Jag ville att unge hövdingen skule sitta på hästryggen och skratta med alla sina vita tänder och lära oss barn att hoppa mellan hästar i full galopp. Han skulle ju rida den där hästen. Inte jag. Jag visste ju hur stolt han var över den. Den bästa häst han någonsin haft. Jag hade hört honom berätta hur han fångade och red in den. Hur den kämpade och slogs för att komma fri de första veckorna. Hur många gånger han åkt av innan hingsten slutligen hade fogat sej och börjat lyda. Jag visste att det var en häst som alla Människorna prisade för dess snabbhet och trohet. Det var en häst för en stor krigare inte för en liten flicka.
Pojken kom och ställde sej bredvid mej.
- Så där har du din häst, sa han.
. Jag vill inte ha den, viskade jag och skakade på huvudet, jag vill aldrig rida den hästen. Jag vill att unge hövdingen ska stiga upp igen.
- Det gör han inte sa pojken sakta, det här kommer inte att gå bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar