Det var länge alldeles tyst. Det varma mjuka smörteet lade sej som en mjuk klump i min tomma mage. Värmen spred sej därifrån och ut i armarna och benen. Gulun tog fram en bit torkat fårkött och gav oss några bitar. Sakta insåg jag att hon levde, att hon inte var död. Hennes själ hade varit ute på annat håll och pojken hade kallat den tillbaka med klockorna precis som när jag var liten och fanns i det stora mörkret.
- Var var du Gulun, frågade jag, Vart hade du skickat din själ ?
- När demonerna tog dej, lilla vackra Aio, så hade unge hövdingens begravning redan börjat. Guluns röst var svag och tunn och det var svårt att höra orden i hennes berättelse men hon fortsatte ändå:
- Människorna blev förstås skräckslagna och sprang åt alla håll men jag var tvungen att fortsätta. Unge hövdingens själ var redan lösgjord från kroppen och portarna till dödens rike hade jag redan börjat öppna. Det går inte att lämna. Alla de döda som dväljs där och inte har nått de varghövdades vackra slätt kan komma lösa och fördärva hela världen. Jag fortsatte sjunga och när demonhästen hade dragit bort och allt var lungt kom Människorna sakta tillbaka. Det bruna stoet kom och lade sitt huvud på offerstenen. Min böjda dolk gjorde sitt arbete väl och sedan lade vi hästen i graven och fick stenarna över. Unge hövdingens själ red mot dödsriket och portarna kunde stängas. Först då kunde jag börja tänka på det som hade hänt dej, lilla vackra Aio. Jag sände min själ att söka dej men jag fann dej inte fastän jag var innanför dödsrikets portar och letade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar