Av allt hon hade sagt fanns bara ett ord kvar i mitt trötta huvud. Demonhästen.
- Såg du en hästdemon? frågade jag.
Det blev pojken som svarade:
- Alla såg den och hörde den.Unge hövdingens häst blev besatt av en demon. Den växte inför våra ögon och var till slut så stor att den nådde ända upp till himlen. Den flög över graven och det flög gnistor kring hans hovar och brann en eld i hans näsborrar. Han tog dej och flög iväg. Rakt uppför klippan flög den i ett regn av blåa gnistor. Människorna sprang åt alla håll och skrek. Några svimmade men de flesta sprang mot lägret och gömde sej. Botaren samlade ihop dem igen medan jag hade fullt upp att hålla avgrundens andar på plats. Sedan fortsatte jag att sjunga för unge hövdingens själ så den skulle komma till ro. Det bruna stoet kom smygande och lade själv sitt huvud på offerstenen. När allt var klart kom oron för dej, lilla vackra Aio och jag gick in i min geer medan männen lade stenarna över graven. Min själ har sökt dej hela natten. Bland bergen och på flodernas botten. Till slut öppnade jag en av dödsrikets portar och gick in. Där fanns bara mörker och suckar. Viskningar och plågade skrik. Min själ krympte i samma takt som ljuset från öppningen klingade av och försvann. Då klingade klockorna och drog mej tillbaka och då fanns du här. Fastän demonen hade tagit dej så fanns du här. Gulun skrattade till lite och strök mej över håret innan hon avslutade:
- Och jag förstår ingenting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar