I sagans skog

Vi är skyldiga varandra att berätta sagor
Inte bara som mor och dotter
utan som människor.

Så för hundraelfte gången:
Det var en gång en flicka
som kallades Guldlock
för att hennes hår var så vackert
och glänsande.

En dag när hon gick alldeles ensam
i den stora skogen såg hon...
- En hare, hojtar du som plötsligt kom ihåg
vad vi såg på morgonpromenaden.
Så såg hon först en hare men sen såg hon
ett hus.
- Ett stort hus med tusen rum, säger du med spelande ögon
och en treårings typiska tvärtomhumor.
Nej, hon såg ett litet litet hus.
Ett vitt litet hus med gröna fönsterluckor
och en fin grön dörr.

Du följer med Guldlock när hon öppnar dörren
och smyger in i det främmande huset.
Du rynkar ögonbrynen när hon sitter sönder
den lilla, lilla stolen
fyller i orden när Guldlock smakar på pappa björns gröt
som är alldeles för...
- varm
och mamma björns gröt som är alldeles för...
- kall
och sedan tillsammans: Men gröten i det lilla fatet
var alldeles lagom.
Du skrattar när jag ger pappa björn en brummande basröst
dina ögon blir runda och blanka
när lilla björnen piper förtvivlad
över den trasiga stolen
och den uppätna gröten
och någonstans långt inom dej
förstår du att det lilla välordnade huset
aldrig mer kommer att kännas särskilt tryggt
för de tre björnarna

Vi är skyldiga varandra att berätta sagor
Varför då ?
Blir världen bättre av sagor?
Kanske inte.

Vi är skyldiga varandra att berätta sagor
för i sagans skog sker de underbaraste av möten.



Fritt efter en idé av Neil Gaiman.