Jag satte mej mitt på den stora yllemattan som hade varit geerens golv så länge jag kunde minnas. Gulun knöt den som ung, vem hade hon till hjälp, hade hon berättat det. Vad betydde alla de olika figurerna ? Det skulle jag aldrig få veta.
Nu borde jag ta och knyta mej en matta jag också. Usch, tänk alla timmar av stillasittande och pillande. Fast utan golv blir det väldigt kallt om vintern. Jag satt och strök mattan över den sträva, feta luggen. Där i det innersta svarta fältet fanns Vindsnabba med Gulun på ryggen. Utanför det var ett orange fält med det dyrbara indigoblå i små figurer. Det var Guluns renar.Likadana som dem hon hade tatuerade på armen.Utanför det var det en svart bård igen med många män och hästar som rider till strid eller jakt. I hörnen i mörkare rött Vindsnabba och Gulun igen. Runt allt detta ett gulrött fält med svarta ornament. Jag följer dem med fingret och förstår att det är gräs. Gräset som växer på den vida slätten och utanför det en bård med får och getter som äter gräset och jakar i hörnen. Naturligtvis.
Så fortsätter det djur och människor, det viktigaste innerst och i hörnen. Den yttersta bården är svart med långa rader av amuletter. Det är de amuletter som stänger underjordens portar och beseglar Människornas värld. Så ska också min matta sluta. Men vad ska finnas i mitten.Jag tänker intensivt på det innersta fältet i min matta. Det viktigaste. Jag sjunker sakta inåt. Jag hör i min puls ett dunkande ljud. Det växer till ett dån. Eld som flammar mot en svart himmel. Dånet fyller hela min kropp. Illamåendet går i vågor. Jag hör skrik och ser korta svärd flamma upp och slockna i eldskenet. Strid och eld. Strid och eld ska finnas i centrum av min matta och jag ska inte knyta den själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar