Jag kände en hand på min axel och hörde en vänlig röst:
- Aio, har du ätit.
Jag kunde inte svara. Bara skaka på huvudet. Gamle hövdingen såg så bekymrat på mej. När jag såg in i hans ledsna ögon insåg jag att han nyss hade förlorat den som kanske var hans enda vän. Hans yngsta dotter stod bakom honom och höll en skål soppa som doftade av rötter och fårbuljong. Min mage drog ihop sej till en liten hård knut. Hon ställde ner skålen framför mej och sedan satte de sej bägge två och väntade på att jag skulle äta klart. Det var så gott och jag var så hungrig men ändå var det svårt att äta. Varje tugga var det en kamp att svälja ner. Det hade hänt så mycket och jag kände mej så eländig och trött. Ändå visste jag att jag skulle behöva mycket styrka de närmaste dagarna. Det fanns så mycket som måste göras och så många beslut att fatta. Jag fick inte visa mej svag inför Människorna. De behövde min styrka för att inte skingras för himlens alla vindar. De behövde min ledning för att inte gå under.
Jag såg på gamlingen framför mej. Krum rygg och rinnande ögon. Ben som knappt bar honom längre. Vad hade han att erbjuda ett folk. Råd och uppmaningar om försiktighet och sparsamhet. Förhoppningar om bättre väder kanske.Någon ung hövding hade vi inte. Stammens unga män var så få och ingen av dem kunde ta ledningen. De var lydiga och lättskrämda allihopa.
Den gamle började tala:
- Aio, du är ju den som ska ta över. Du är en i den långa raden och Gulun lämnar sina kunskaper i arv till dej. Så är det. Du är stark och snabb, bra på hästryggen och ditt seende är både långt och djupt.
Jag sträckte på mej lite av hans beröm men på något sätt anade jag att det skulle komma något mer, något annat.
- Men, fortsatte han, du är mycket ung och du har mycket som måste göras och många stora beslut att fatta. Du kommer att behöva hjälp på många olika sätt. Jag önskar förstås att du kommer till mej för att få råd och jag erbjuder dej min hjälp. Jag erbjuder dej också min yngsta dotter till stöd och hjälp. Hon kan bo här med dej och hjälpa dej med mat och sällskap och hon kan ta hit sin vävstol så kan ni tillsammans knyta den nya golvmattan till din geer.
Han tystnade och väntade på att jag skulle svara. Det blev så fullt i mitt bröst. Fullt av ilska över att han inte trodde att jag skulle klara mej själv och fullt av glädje över att få hjälp. Jag ville räta på ryggen och säga
- Nej, tack. Jag klarar mej själv. Men när jag såg in i hövdingens yngsta dotters vänliga ögon kom jag ihåg att hon var den som alltid såg till att jag fick vara med i lekarna fast de andra barnen tyckte att jag var underlig och såg konstig ut. Jag tänkte på hur skönt det skulle vara att slippa vara ensam i geeren hela långa vintern och jag visste ju att hon var en skicklig mattknyterska fast hon bara hade levt tre eller fyra somrar längre än jag. Jag fick kämpa länge med mitt svar men till slut gav stoltheten vika för tröttheten och ensamheten.
- Ja, tack. Det lät som en viskning, ett kraxande, som någons sista suck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar