Springa ikapp

Någon gång i 45:års åldern kom jag ikapp mej själv. Innan sprang jag ofta före det motvilliga jaget och jagade på:
- Men skynda dej då. Försök få nånting uträttat, va. Men plocka blommor kan du väl ändå inte göra nu. Skärp dej, det är mycket att göra. Tänka efter, vad då tänka efter. Det tar vi sedan. Skynda på lite nu då. Och sluta tjura.

Ibland var jag så långt före mej att vi helt tappade kontakten. Maskinmässigt och kallt blev en massa saker utförda och ingenting alls bottnade i någonting eftersom någon var helt avskuren från sej själv.

Under andra perioder, eller kanske samma, har jag ängsligt tassat efter ett själv som vilt och vettlöst har skenat fram i tillvaron medan jaget har klagat tyst och väntat på kommande katastrofer.

På senare tid har de här två kommit närmare varandra. Fråga mej inte hur eller varför för det vet jag inte. Men själv har slagit av lite på tempot.Kanske av trötthet eller för att all brådska verkligen inte har lönat sej. Och jag har slutat stirra ner i marken och har tar ut steget lite mer. Plötsligt går de där två lite mer i takt.

Nu går de där sida vid sida och tittar lite nyfiket på varandra ungefär som man ser på ett gammalt hus där man har tillbringat mycket tid som barn. Ett sånt där ställe där varje märke i tapeten bär på ett minne. Där varje sak har sin betydelse. Ett sånt hus är ju inte självklart vackert eller lättsålt men oerhört värdefullt för den som har sin historia där.